Jag lider av någon slags livstristess. Jag är besviken på en hel massa saker här i världen. Jag är besviken på att jag inte är den jag vill vara. Jag är också besviken på att människor omkring mig och rent generellt inte är så jag vill att människor ska vara.
Jag känner mig elitistisk utan att tillhöra någon elit. Jag känner mig egocentrisk och ensam bland människor. Jag vet ju att jag är bäst och att det jag representerar, den allmänbildning som jag har, har inte många. Jag kan så himla mycket om allt möjligt. Jag suger upp ny kunskap som en svamp. Men Gud vad mycket det finns som jag tycker är pisstråkigt och outmanande. Jag känner en otrolig brist på intellektuell stimulans.
Mycket står inte rätt till i den här världen och folk är för bekväma för att göra någonting åt det. Men vänta bara, all denna orättvisa ska nog hitta till Sverige någon dag. Vi i väst kan inte bara sopa världsproblemen under mattan hur länge som helst. Snart står vi där med vår militär som motar bort klimatflyktingar. Eller en växande segregation och utanförskap som blir allt svårare att hantera.
Det blåser högervindar över Europa. Med det följer ökade inkomstklyftor, ökad segregation och mer intolerans mot invandrare och flyktingar. Allt för stort fokus på individen, mindre fokus på social rättvisa.
Jag hatar det. Jag vill förändra samhället men jag orkar inte ens förändra mig själv till att bli den jag vill vara.
Det är inte bra. Jag känner mig arg och maktlös. Mycket av min tid går åt att dra in pengar som jag måste ha för att leva. Men de intjänade pengarna gör mig inte lyckligare.
Jag måste hitta en väg som känns rätt och leder mig nånstans. Men jag vet inte ens vart nånstans är.
No comments:
Post a Comment