Verkligheten hinner alltid ikapp

Jag har känt ett så oerhört stort behov av att skriva av mig. Att försöka beskriva alla dessa känslor jag har inom mig. Vet inte om jag kommer att lyckas. Men här är ett försök i alla fall.

Först måste jag gå in och kritisera dagens samhälle. Eller gnälla lite. Kalla det vad du vill. Jag såg en ganska intressant intervju på TV. Malou von Sivers intervjuade en kvinna som hade varit i ett katolskt kloster i 30, från det att hon var 19 till det att hon var 49. I detta katolska kloster levde nunnorna nästan totalt separerade från samhället. De lyssnade inte på radio, tittade inte på tv och läste inte i tidningen. Efter 30 år av detta liv i celibat så bestämmer sig denna kvinna för att komma ut i samhället igen. Malou frågar vad det är som är mest slående med detta samhälle jämfört med det samhälle som kvinnan lämnade för 30 år sedan. Det hon säger då är mycket intressant, för hon  menar att dagens samhälle fokuserar i mycket hög grad på pengar. Att det är det som är det viktigaste. Att politiker idag pratar mycket mindre inte pratar om ideologier och värderingar om vilket samhälle vi vill ha, idag handlar det i stället om 100-lappar hit och dit. Jobbskatteavdrag, arbetslinjen, nerskärningar. Jag fanns inte till för 30 år sedan och jag kanske var för liten för att ha några uppfattningar om hur det var för ens 15-20 år sedan men det känns som att hon kan ha rätt.

Jag tänker också på det här med ungdomsarbetslöshet och tänker lite på min egen situation. Många ungdomar går ut med ofullständiga betyg idag från gymnasiet och får därmed svårt att läsa på högskolan. Kanske har det med att göra att eftersom man i dagens samhälle har så himla många valmöjligheter och så har man svårt att välja en karriär och hålla sig till den. Det har kanske också att göra med att man kan se att allt fler föräldrar curlar eller skämmer bort barnen, vilket gör dem dåligt rustade inför verklighetens arbetslinje. Jag funderade på mitt eget liv i relation till detta. Jag kanske också hade kunnat vara en av dem som inte hade nåt jobb om det inte vore för att jag började jobba som ledsagare för ganska många år sedan, det gav mig erfarenheten att sedan gå vidare i ett jobb som elevassistent och som nu på senaste tiden har lett mig in på att plugga till lärare. Jag försöker nu att reparera den skada jag gjorde genom att inte ta en examen under den tiden som man förväntas ta den, men allt är så mycket svårare nu. Nu tvingas jag jobba samtidigt som jag pluggar. Jag undrar hur det ska gå. Jag känner en enorm press på att lyckas den här gången. Att bli någonting, att ta min examen men samtidigt är jag jätterädd för att misslyckas. Att inte orka. Det som gör det svårare än vad det skulle kunna vara är min apné som vissa dagar gör mig väldigt trött. Väntetiden för att få en CPAP-maskin som kan bota mina besvär är väldigt lång.

Jag borde se till att försöka återvända till mitt plugg nu. Jag ska åka upp till Karlstad och skriva en tenta på måndag och jag har inte så många dagar kvar att plugga. Jag måste försöka fokusera och se saker positivt. Kämpa på. Många har det kämpigt i dagens samhälle. De allra flesta jag känner, känner sig stressade konstant. Så även jag. Det går inte riktigt att slappna av och bara vara. Alltid är det något som stressar en. Jag förstår att många går in i väggen. Men det enda som gäller att hålla sig över ytan. Göra så gott man kan. Dock så är soffan och passiviteten väldigt lockande ibland. Att glida ner i soffan med en skål med glass och bara låta timmarna gå är en form av eskapism. Tyvärr hinner verkligheten ikapp, alltid. Nu känner jag att den gör det. Så back to work.

Göra nytta

Om man förutsätter att människan i grunden är lat och helst av allt vill göra så lite så möjligt, så är det mesta av det "jobb" vi gör en slags tortyr.

Finns det dem som bara gör nytta för samhället och jämt njuter av att göra det? Eller är samhället byggt så att det vi gör i vårt yrke är till för att någon annan ska lata sig och slippa jobba?
De som sitter överst i hierarkin kan ju omöjligt heller bara lata sig och håva in slantarna. Tror de allra flesta företagsägare och VDar jobbar häcken av sig.

Nyttan i att jobba borde ju inte bara ligga i att göra sig själv rik utan att göra samhället överhuvudtaget lite bättre. Att inte huvudsyftet är att att samla pengar på hög.

Men mycket handlar bara om att jobba för att skapa rikedom. Men var är den riktiga rikedomen? För mig känns det som att den som jämt jobbar omöjligt kan känna sig rik som individ. Då man mår som bäst är ofta de dagar man är på semester eller är "ledig". Då man får göra precis det man vill och då ingen talar om för dig vad som måste göras. De flesta ser ju fram emot helgen efter en lång arbetsvecka. Hur ska man ha tid att vara med sina nära och kära om man jämt jobbar?

Jag skulle vilja ha ett samhälle där nyttan i det du skapar inte mäts i hur mycket "rikedom" i form av pengar som du som individ genererar. Kan vi ersätta pengar med något annat?
En rätt intressant grej är hur byteshandeln har blomstrat tack vare alla dessa "bytes, bortskänkes"-sidorna på facebook. Där kan en sak du inte behöver gå till någon som behöver den mer och som byte kan man få kaffe eller en bra bok, om inget annat. Mer byteshandel! Det var så ekonomin såg ut innan vi hade en ordentlig valuta. Tror inte att det går att byta ut pengar helt med byteshandel, men det går ju att kombinera.

Sommarstiltje

Jag sitter här själv på min födelsedag. Vi firade min födelsedag i lördags och det var mycket trevligt. Absolut.  Jättetrevligt. Kunde inte ha önskat mig ett bättre födelsedagsfirande. Min älskling gjorde allt hon kunde för att det skulle bli en trevlig födelsedag.

Ändå finns en slags tomhet kvar. Om jag ska försöka beskriva känslan är det kanske bäst och citera någon som är bättre på det där med att uttrycka känslor. Jag vet knappt någon bättre än min ständiga favoritartist Steven Wilson:

Deform to form a star

Oh once in a while

I learn how to smile

Horses shadows and rain on stone

No god here I'm sure

This must be the cure

For all this carrion and aimless drift

Retreat from the begging

And invites to the wedding

Revelation means nothing here

Crawl into your arms
Become the night forever

Coiled and close, the moment froze

Deform to form a star

Here on earth together

I got time to share and a well used stare

This smile isn't pure

Certain or sure

Cold precision was never there

The way we uncoil

Return to the soil

Flaws are everything and chaos reigns

Revelation means nothing here

Det känns lite som livets mysterier och vad som livet kan tänkas bjuda på redan har uppenbarat sig för mig. Vad mer finns att utforska? Vad mer i livet finns att vinna?

En utbildning och ett lärarjobb. Kommer det leda till lycka och ekonomisk välgång?

Svårt att säga. Men en förändring krävs. Ett liv i ständig förändring är heller inte ett liv jag vill ha.
Ett stabilt Svenssonliv med vovve, villa och Volvo vill jag inte heller ha.

Jag önskar mig endast en sak och det är frihet att göra vad jag vill och just idag tänker jag spendera dagen på att utföra den ädla konsten i att inte göra något vettigt alls. Det är ju trots allt min födelsedag.

Bifogar en länk till Steven Wilsons låt som jag citerade i inlägget, för dem som vill uppleva musiken också:

http://www.youtube.com/watch?v=eWRH32pikG8

Livstristess

Jag tänker inte börja med att ursäkta mig för det här inlägget. För det är precis så här det känns, just nu.

Jag lider av någon slags livstristess. Jag är besviken på en hel massa saker här i världen. Jag är besviken på att jag inte är den jag vill vara. Jag är också besviken på att människor omkring mig och rent generellt inte är så jag vill att människor ska vara.

Jag känner mig elitistisk utan att tillhöra någon elit. Jag känner mig egocentrisk och ensam bland människor. Jag vet ju att jag är bäst och att det jag representerar, den allmänbildning som jag har, har inte många. Jag kan så himla mycket om allt möjligt. Jag suger upp ny kunskap som en svamp. Men Gud vad mycket det finns som jag tycker är pisstråkigt och outmanande. Jag känner en otrolig brist på intellektuell stimulans.

Mycket står inte rätt till i den här världen och folk är för bekväma för att göra någonting åt det. Men vänta bara, all denna orättvisa ska nog hitta till Sverige någon dag. Vi i väst kan inte bara sopa världsproblemen under mattan hur länge som helst. Snart står vi där med vår militär som motar bort klimatflyktingar. Eller en växande segregation och utanförskap som blir allt svårare att hantera.

Det blåser högervindar över Europa. Med det följer ökade inkomstklyftor, ökad segregation och mer intolerans mot invandrare och flyktingar. Allt för stort fokus på individen, mindre fokus på social rättvisa.

Jag hatar det. Jag vill förändra samhället men jag orkar inte ens förändra mig själv till att bli den jag vill vara.

Det är inte bra. Jag känner mig arg och maktlös. Mycket av min tid går åt att dra in pengar som jag måste ha för att leva. Men de intjänade pengarna gör mig inte lyckligare. 

Jag måste hitta en väg som känns rätt och leder mig nånstans. Men jag vet inte ens vart nånstans är.

Nå ända fram

Det finns massor med saker som inte står rätt till i den här världen. Ofta när något inte är rätt så handlar det om,vill jag påstå, en känsla av att den du är, eller vad du gör, inte riktigt räcker till. Alla har ju ambitioner om hur de vill att deras liv ska se ut. De flesta vill något i livet. Vissa är skrupelfria och försöker uppnå det till varje pris. Andra kanske är mer försiktiga och tålmodiga. I en värld befolkad av över 7 miljarder människor kan omöjligt alla vilja samma sak. Det finns alltid någon som står i vägen för ens ambitioner. Eller så är det själva arbetsbördan man måste lägga ner för att nå dit man vill som står emot.
Jag är aldrig nöjd, därför att jag vet att jag kan bättre än så här. Jag kan nå längre om jag kämpar.
Igår var jag på spa. Då, för endast en kort stund glömde jag mina ambitioner och stressen av att inte ha nått fram. Det var länge sen jag kunde släppa de tankarna helt.

Lyxliv

Skriver från hotellrummet på Ystads Saltsjöbad. Onekligen lyxigt ställe. Allt är designat och jättefint. Jag som inte har varit på spa tidigare slås av att alla är så avspända. Stressen lyser med sin frånvaro. Det är onekligen så att man själv, i allra högsta grad, kan påverka sin stressnivå, om man är i en omgivning där man känner sig trygg och där allt och alla gör sitt bästa för att få dig avslappnad. Här verkar de vara extra duktiga på just det. För jag känner mig lugnare och mer avslappnad än på evigheter. Precis vad jag behövde. Det känns som min rastlöshet måst bekämpas aktivt.

Men det gäller också att hitta den där hemma. Jag känner mig berikad av den här upplevelsen, därför att jag tror att man kan skapa en liknande känsla som jag har här, även på hemmaplan i min lilla pensionärskuvös på Sunnanväg.

När jag satt och läste Från Vredens Kap till Jordens Ände av Björn Larsson på rottingsolstolen i relaxavdelningen bredvid poolen och hade havet framför mig. Mer eller mindre sovande avslappnade människor runtomkring mig. Då upplevde jag ren och skär njutning. Underbart.

Kreativitet

Ibland känner jag att jag inte får utlopp för den kreativitet som jag har inom mig. Dagarna går och man fyller dem med allehanda meningslöst eller meningsfullt innehåll. Jag har mycket jag skulle vilja säga öppet och publikt så att mina tankar inte äts upp av den strida strömmen av vardaglighet. Att det jag har att säga når ut på nåt sätt. 

Den här bloggen var från början tänkt att vara ett sätt för mig att nå ut. Jag hoppas att jag kan uppfylla dess syfte nu. På riktigt.

Det första jag skulle vilja säga, är just det jag var inne på i början av detta inlägg.

Varje dag möter jag människor som inte får utlopp för den kreativitet som de har. Det finns alltid hinder. Man vågar helt enkelt inte förändra det inrutade vardagsliv som var och en lever i. Sen finns det naturligtvis en hel del som faktiskt gör det. Jag själv har insett att den enda gång jag verkligen mår bra är när jag får göra vad jag vill. Just nu känner jag ett stort behov för att skriva. Därför gör jag det.

Det finns många människor som säger precis samma sak som jag, gör det du vill och det du är bäst på! Tyvärr går det inte alltid. Man har magar att mätta och räkningar att betala. Men låt inte alltid verkligheten ta över. Tillåt dig själv att drömma och med hjälp av drömmarna, sätt upp mål som är rimliga att nå. Undan för undan kanske man på så sätt kan skapa sig en tillvaro man önskar.

Det känns som många gör just det, men det händer ofta att det skiter sig på vägen. Då gäller det att resa sig och försöka igen.

Motivation är en bristvara. Men motivation tror jag inte kommer av sig själv. Det gäller att skapa motivation. Hur då? Genom att lyckas med de delmål man har på vägen kanske.

Tänk om man aldrig når sitt mål? Eller tänk om man redan har nått sitt mål? 

Det är vägen dit som räknas. Att man har kul på vägen. Sen finns det alltid nya mål man kan sätta upp för sig.

Det gäller att skapa innehåll i livet. Inte skapa tomrum. Tomhet är också en märklig sak som människor är duktiga på att skapa. Det gäller att måla världen med sin kreativitet! Alla har vi åtminstone lite av den varan.

Alltid när jag skriver och försöker sammanfatta vad jag tycker och tänker så funderar jag på om jag överhuvudtaget borde syssla med att ge folk pekpinnar och råd. Det ses inte alltid som något positivt när man i all välmening försöker ge goda råd. Folk tänker kanske att man är en besserwisser. Men tänk om man faktiskt någon gång lyssnar på vad någon har att säga och sedan bildar sig en egen uppfattning om vad den personen säger. Ett sätt kan vara att avfärda det som trams direkt. Och det är väl ett sätt att reflektera också, antar jag...

Förhoppningsvis kommer fler uppdateringar av bloggen i framtiden. Titta gärna in lite nu och då. Det är alltid kul om någon läser.