Verkligheten hinner alltid ikapp

Jag har känt ett så oerhört stort behov av att skriva av mig. Att försöka beskriva alla dessa känslor jag har inom mig. Vet inte om jag kommer att lyckas. Men här är ett försök i alla fall.

Först måste jag gå in och kritisera dagens samhälle. Eller gnälla lite. Kalla det vad du vill. Jag såg en ganska intressant intervju på TV. Malou von Sivers intervjuade en kvinna som hade varit i ett katolskt kloster i 30, från det att hon var 19 till det att hon var 49. I detta katolska kloster levde nunnorna nästan totalt separerade från samhället. De lyssnade inte på radio, tittade inte på tv och läste inte i tidningen. Efter 30 år av detta liv i celibat så bestämmer sig denna kvinna för att komma ut i samhället igen. Malou frågar vad det är som är mest slående med detta samhälle jämfört med det samhälle som kvinnan lämnade för 30 år sedan. Det hon säger då är mycket intressant, för hon  menar att dagens samhälle fokuserar i mycket hög grad på pengar. Att det är det som är det viktigaste. Att politiker idag pratar mycket mindre inte pratar om ideologier och värderingar om vilket samhälle vi vill ha, idag handlar det i stället om 100-lappar hit och dit. Jobbskatteavdrag, arbetslinjen, nerskärningar. Jag fanns inte till för 30 år sedan och jag kanske var för liten för att ha några uppfattningar om hur det var för ens 15-20 år sedan men det känns som att hon kan ha rätt.

Jag tänker också på det här med ungdomsarbetslöshet och tänker lite på min egen situation. Många ungdomar går ut med ofullständiga betyg idag från gymnasiet och får därmed svårt att läsa på högskolan. Kanske har det med att göra att eftersom man i dagens samhälle har så himla många valmöjligheter och så har man svårt att välja en karriär och hålla sig till den. Det har kanske också att göra med att man kan se att allt fler föräldrar curlar eller skämmer bort barnen, vilket gör dem dåligt rustade inför verklighetens arbetslinje. Jag funderade på mitt eget liv i relation till detta. Jag kanske också hade kunnat vara en av dem som inte hade nåt jobb om det inte vore för att jag började jobba som ledsagare för ganska många år sedan, det gav mig erfarenheten att sedan gå vidare i ett jobb som elevassistent och som nu på senaste tiden har lett mig in på att plugga till lärare. Jag försöker nu att reparera den skada jag gjorde genom att inte ta en examen under den tiden som man förväntas ta den, men allt är så mycket svårare nu. Nu tvingas jag jobba samtidigt som jag pluggar. Jag undrar hur det ska gå. Jag känner en enorm press på att lyckas den här gången. Att bli någonting, att ta min examen men samtidigt är jag jätterädd för att misslyckas. Att inte orka. Det som gör det svårare än vad det skulle kunna vara är min apné som vissa dagar gör mig väldigt trött. Väntetiden för att få en CPAP-maskin som kan bota mina besvär är väldigt lång.

Jag borde se till att försöka återvända till mitt plugg nu. Jag ska åka upp till Karlstad och skriva en tenta på måndag och jag har inte så många dagar kvar att plugga. Jag måste försöka fokusera och se saker positivt. Kämpa på. Många har det kämpigt i dagens samhälle. De allra flesta jag känner, känner sig stressade konstant. Så även jag. Det går inte riktigt att slappna av och bara vara. Alltid är det något som stressar en. Jag förstår att många går in i väggen. Men det enda som gäller att hålla sig över ytan. Göra så gott man kan. Dock så är soffan och passiviteten väldigt lockande ibland. Att glida ner i soffan med en skål med glass och bara låta timmarna gå är en form av eskapism. Tyvärr hinner verkligheten ikapp, alltid. Nu känner jag att den gör det. Så back to work.