Desolation row

Ibland behöver man lite tid för sig själv, där en hel dag går utan att man gör någonting vettigt. Det ger en liksom lite tid att lägga alla de pusselbitar som man har utspridda till en fin bild i stil med de bilder som alltid finns på de dyra pussel med 800 bitar som man ibland la när man var yngre. Det kunde vara ett skepp, en bild på mount everest eller dylikt. Resultatet blev alltid fint men det tog sin tid. Det känns som det är en rätt skön liknelse till min dag.

Jag har alltså suttit en hel dag och bara lyssnat på skön musik, tänkt och filosoferat. Det har varit högst välgörande. Nu känner jag mig lite lugnare till sinnes. Sara jobbar till sent idag men snart är hon här. Det ska bli skönt att hon kommer hem, för trots att det har varit skönt att vara ensam så är det inte utan att jag vill att hon ska komma hem nu, min röda rädisa.

Dags för en liten uppdatering

Det verkar som det finns en och annan som tittar in på den här gudsförgätna bloggen ibland.

Då får man väl stilla massorna av beundrare genom att lämna en liten uppdatering här

även om jag kanske inte har alltför mycket att skriva om.

Det är höst med besked. Men det är en vacker höst. I alla fall idag med strålande sol.

Jag trivs med hösten, så länge det inte är alltför ruggigt.

Det går hyfsat bra just nu. Ska snart ut på praktik på Höganäs kommun där jag ska vara i 7 veckor. Men innan dess ska vi ut på en fältövning på Ven där vi ska lära oss att mäta lite med GPS.

Det känns som att arbetslivet är nära förestående. Sakta men säkert kommer man ut och ska börja jobba. Var vet jag inte än men svaret kommer väl snart. Jag hoppas att det kommer att innebära mindre stress och oro när man väl sitter där på ett jobb som man förhoppningsvis trivs bra med. Det verkar vara hyfsat goda framtidsutsikter rörande tillgängligheten av jobb inom det här yrket.

Nåväl, det kanske kommer en mer spännande uppdatering snart igen.

Bitterljuv melodram

Livet består till stor del av ett slags mellanläge där det inte är helt bra men inte helt dåligt heller.

Att höja det där mellanläget några steg så att det känns lite lite bättre verkar vara det som de flesta strävar efter. En något lite bättre telefon, en något lite roligare utflykt än den förra, en något godare mat till middag.

Det hade nog varit för tråkigt att bara eftersträva en slags balans. Där man är nöjd med hur man har det utan att jäkta i 200 km/h bara för att få det lite lite bättre. Är det värt allt jäkt att tjäna en tusenlapp mer, att skaffa sig en lite finare bil eller till och med skaffa sig en lite lite bättre pojkvän/flickvän?

Det känns meningslöst, därför att det finns ingen garanti för att man blir lyckligare med en bättre bil eller att man träffar någon som är bättre än den man redan har.

Jag menar inte heller att man ska vara liknöjd och sluta kämpa, men många kanske skulle må bättre av att släppa på kraven och inse att man faktiskt har det rätt så bra, precis som man redan har det.

Vad ska man göra för att härda ut?

Ibland har jag svårt att hålla uppe motivationen i det jag gör. Ibland går man in i en period då det känns som det inte finns något att se fram emot. Vad gör man då? Hur skapar man något att se fram emot när det egentligen inte finns något? Eller får man försöka skapa sig små små saker att se fram emot som t.ex. att man ser till att fixa en god middag. Eller att man ska ut och jogga på kvällen?

Det är den stora frågan.

Svar mottages gärna.

Övning ger färdighet

Trots att dagen började dåligt på grund av en dålig sömn så blev dagen ändå ganska lyckad. Fick mycket hjälp av läraren inför min geodesitenta som just nu är det som ger mig mest ångest. Sen när jag kom hem hem sprang jag min 5km runda som jag satte nytt rekord på. 35 min 42 sek. Hävdar inte att det är bra nånstans men det är bara mig själv jag jämför med. Ett steg i rätt riktning.

Nu är hösten definitivt här.

Var det sista sommardagen igår?
Man märker att hösten är här när den lilla naggande småångesten som rör omtentor och skolarbete kryper sig på. När regnet kyler istället for svalkar, när man väljer en för kall jacka på morgonen. När tungsintheten inte längre går över på en kafferast utan kan vara en hel dag, då är det höst. Men det finns ljusglimtar. Snart kommer träden målas i olika vackra färger. Och doften i skogen efter ett regn år så söt och fräsch att man fylls med ny energi.

Captain America var ingen höjdare för övrigt. Der var en oengagerande och förutsägbar story och var det bara jag som tyckte att skurken Schmidts maskeraduniform var urlöjlig? Hans röda dödskallenylle var verkligen kalkon. Och det fanns verkligen inga actionscener man kunde imponeras av. Det är väl det som brukar vara behållningen i actionfilmer.

Nystart av bloggen

Jag har länge velat börja blogga igen och det kanske är dags nu. Jag vill i alla fall ge det ett försök. Det var ju trots allt en liten skara som läste min blogg. Det är ju så lätt att blogga med mobilen. Har förresten skaffat mig en androidmobil. En LG optimus 2x och än så länge bräcker den min gamla iphone 3gs på de flesta punkter. Kan tycka att iphones gränssnitt kan i vissa fall kännas som mer överskådligt och lättare att använda och att smidigeten i safari är marginellt bättre men i övrigt föredrar jag LGn. Nu ska jag iväg och se captain america på bio. Kanske lämnar en rapport sen.

Dvala

Våren dröjer och det är inte gynnsamt för livsbalansen.

Det finns ett uppdämt behov av ljus och värme.

Jag sover bort eftermiddagarna och när jag vaknar på kvällen

är det mörkt.

Länge fanns det en känsla av att mörkret var min vän.

Sen steg en ljuskälla så stark i mitt liv att de timmarna

som gick åt att leva ett bortdomnat och kravlöst liv inte längre kunde

uppväga känslan av att dansa i ljus och grönska.

Men ibland, då och då, återkommer den mörka strimman

under gråa dagar och lägger sig som en slöja över mig.

Det är då orken och viljan att bli en ljusets förkämpe

suddas bort och övergår i en slags bitter vägran.

Kom vår, kom ljus, kom värme.

Kom grönska, kom min älskade.

Tillsammans raderar vi bort mörkret.

Har inte skrivit här på ett tag. Det tråkiga är att jag inte känner någon lust och det beror nog framförallt på en hägrande mattetenta och osäkerheten kring om jag lyckas få csn i vår. Det har gjort att jag mår oförskämt dåligt. Det är synd att de två sakerna ska ha så stor påverkan på mitt liv. Det finns också andra anledningar antar jag. Men jag orkar inte gå in på det nu.

Jag får försöka återkomma när jag känner större livsglädje.

Tills dess har jag ett litet citat som jag inte vet varifrån det kommer som ni kan begrunda:

Life is what happens while you are busy worrying about the future.

Tänk på det folks!