Jag kommer en dag att lämna det här landet

Det här landet, Sverige, är befolkat av en majoritet av människor med svåra sociala problem. Det är min slutsats efter att ha fötts här och bott här under större delen av mitt liv.

Det finns ett underskott i hur mycket ansträngningar man gör här för varandra. Det paradoxala är att inte heller ägnar vi särskilt mycket utrymme, i alla fall inte utåt, på att förhöja oss själva. Alltså blir vi  inte tillräckligt uppskattade av vare sig varandra eller av oss själva.

Vi anstränger inte oss i våra relationer med andra. Hur kan jag veta det? Hur kan jag dra några generella slutsatser av det?

Nåväl, låt oss titta på statistiken. I Sverige skiljer vi oss mer än i andra jämförbara länder och vi begår fler självmord än i andra länder. Andelen singelhushåll är väldigt hög jämfört med andra länder.

Vi tycks alltså leva ensamma och olyckliga, stora delar av oss. Det skrivs ut psykofarmaka i mängder. Runt 10 procent av svenskarna använder olika typer av psykofarmaka. Vad det beror på? Brist på fungerande och stabila sociala relationer, enligt många. Det är också ofta samma anledning till självmord och skilsmässor.

Så var ligger kärnan i problemet? Jo, det ska jag med glädje berätta. Vi har inte lärt oss, från barnsben, att älska oss själva och varandra. Jag pratar inte här om att man ska curla sina barn. Det är ett stort problem, för med curling av barn lär sig barnen att ens egna materiella behov är viktigast. Just fokusen på det materiella är vad jag menar är de skadliga med curlingen, inte med curlingen i sig om det handlar om att förstärka barns självförtroende genom att ösa kärlek över dem. Men man stärker inte någons självförtroende genom att släta ut alla hårda kanter, det ger en motsatt effekt, ett barn vars föräldrar som slätar ut alla problem blir i stället inte särskilt medvetna om hur hen kan lösa sina egna problem. Det är genom att lösa egna problem man kan få ett gott självförtroende. Ja, man kan ibland behöva lite hjälp på traven, med betoning på lite.

Vi litar inte på varandra. Människor i det här landet är av naturen skeptiska mot utomstående. Detta är nog väldigt många överens om och många jag pratar med dagligen tycker att det är synd, därför att det blir så svårt att hitta nya vänner och bekantskaper vilket kan göra livet nog så andefattigt och inrutat. Ändå lever man så, dag efter dag, utan att göra särskilt mycket för att ändra det.

Så hur ska vi bli mindre skeptiska mot varandra, mer öppna och förlåtande mot olikheter som vid första anblick inte faller oss i smaken?

Genom att träna sig till att öppna upp för främlingar, ofta, kanske till och med varje dag. Prata med personen du sitter bredvid, trots den där fula piercingen som du kanske stör dig på.

Sedan gäller det att vårda de relationer man faktiskt får, genom att höra av sig, visa intresse och fortsätta att anstränga sig. Ja, för är det något som skiner igenom som något oerhört positivt hos människor, är när man faktiskt anstränger sig för någon. Ja, anstränger sig! Alltså man gör något snällt mot någon, trots brist på tid eller lust. Och då menar jag inte de närmaste inom familjen, för dem är vi rätt duktiga på att anstränga oss för, men det finns ingen på den här planeten som endast kan ha ett rikt socialt liv med bara sin familj att umgås med, det är min fulla övertygelse.

Bli en person som anstränger sig för andra och det kommer ge ringar på vattnet.

Fundamentalt annorlunda

 Det finns ingen tvekan längre. Jag är fundamentalt annorlunda än de flesta andra människor jag har mött. Visst, jag har alltid vetat att jag inte är som många andra. Men nu har jag förstått att min föreställningsvärld finns på ett annat plan. Den insikten har gjort det lättare att leva. Det finns ingen som är min like, min själsfrände eller ens en riktig vän, enligt det sättet jag definierar det.

Låt mig ge ett exempel hur jag tänker och varför det är skadligt att tänka så.

Lärde känna en person för ett tag sen. Hen är DJ och ville lära mig lite tekniker. Hen vill att jag ska komma till hans lokal. Jag ber om tid och plats. Hen återkommer inte om det. Hen beklagar sig sen om att hen inte ska behöva tjata på dem hen vill hjälpa aka mig. Så jag bjuder in hen i stället. Hen dyker inte upp. Sen vill hen bli uppskriven på en gratislista för ett event jobbar på, sa att jag inte kan fixa det. Kanske vill hen komma ändå? Skickar info och bilder från eventet och erbjuder mig hämta hen med bil då jag ska hålla mig nykter. Hen slutar svara på meddelanden.

Jag blir orimligt ledsen och kränkt av att bli behandlad så här. Och det är bara en i raden av många besvikelser jag får uppleva konstant kopplad till människor. Jag har en jävla förmåga att stöta på människor som sviker en gång på gång. Det leder mig till slutsatsen att det faktiskt måste vara mig det är fel på.

Dessa människor har säkert goda intentioner men sviker mig. Jag blir följdaktligen otroligt ledsen. Känner mig ensam och ett mörkt hål fyllt mer ångest breder ut sig över hela mitt väsen.

Jag har blivit en expert på att dölja det. Men ibland spiller det över. Jag kunde inte hålla tillbaka min senaste besvikelse över att jag inte får några timmar eller något schema överhuvudtaget på mitt jobb framöver. Det är brist på arbete. Men hallå, jag är 37 och har räkningar och skulder att betala. Jag skrev ett irriterat och totalt onödigt mail till min chef om att man inte bara kan dra in timmar helt plötsligt på det här sättet.

Nu tror jag att jag kommer få sparken för det.

Livet är en enda rad av besvikelser och folk undrar varför jag mår dåligt.

the rekindling and dying of the light

 Någon sa att jag har en stor själ. En själ som syns, finns och vill någonstans. Det är som ett ljus inombords som lyser starkare än andras. "Du har en större själ än andra"- sa hon.

Länge har själen lyst lite på sparlåga, även om den har fått förnyad energi emellanåt . Men så så för en kort stund fick själen så mycket bränsle att jag trodde att den skulle explodera, först i glädjerus av ren kärlek men sedan, mycket snabbt förbyttes elden med en isande kyla och ångesten växte sig starkare.

Min själ lyser men ljuset flackar ibland, men ändå alltid med en viss kraft. Den kraften börjar dö ut. Den bränsle som behövs för att hålla ljuset starkt och stadigt börjat ta slut. Ensam kan den inte näras.

En förändring för att det bränslet ska kunna få fortsätta att nå fram är inledd. Och jag måste med på det, måste samla all kraft och viljestyrka för att nå dit, så att min själ kan fortsätta näras. Inte längre av materiella ting, för den näringen för med sig toxicitet. Min själ måste näras med kärlek, gemenskap, värme, vänskap och empati. I båda riktningar. Gör den inte det, då kommer den för eller senare att dö en plågsam död. Så, var min vän. Låt våra själar frodas tillsammans. Låt framtiden bli ljus.