Ångestbalans

 Jag går runt i en värld som ger mig ångest. De senaste dagarna har varit en utdragen session av ångest på hög nivå. Jag tröstshoppade lite utan att det kostade så mycket. Det gav mig lite glädje. Jag sålde 2 högtalare och fick ett nytt par för samma summa. Sen köpte jag en pickup för 600 kr. Billigt nöje? Allting är relativt. Men det var värt det för mig. Men fick ändå mycket ångest efteråt. Kunde ha sålt högtalarna dyrare och bara tagit pengarna i stället. Men hur kul är det? Marek och min mor och jag satt och lyssnade hela kvällen. Men när kvällen var över råkade jag i bråk med en vän som jag nu har tagit "paus" ifrån. Mer ångest följde. Nu är jag där igen. Med en spänning i hela kroppen och en tung och obehaglig klump i magen. Intensiteten varierar men den finns alltid där. Tankarna går till S. Ju längre jag lever desto mer ångrar jag vårt uppbrott. Jag är inte färdig med henne. Jag saknar henne varje dag. Det är den bittra sanningen. Men det loppet är kört för länge sen och saknaden har noll mening. Det är bara ångest. Men den kvinnan var en ängel. En så godhjärtad och mild varelse vars like jag inte kommer att hitta igen. Kärleken är blott en chimär. En hägring men svag en förnimmelse om dess existens känner jag ibland och den väcker en förhoppning inom mig som alltid grusas. Men i mitt ångesttyngda hjärta finns en kärlek för S kvar. Jag vet inte om det är äkta kärlek. Vet inte om jag har känt äkta kärlek. Jag vet inte vad det är.

Godnatt. 

En enkel människa

 Jag är en enkel människa. En vanlig person med vanliga behov och vanliga krav.

Jag gillar allt det som alla andra gillar. Jag vill ha god mat, fina saker och kärlek.

Jag har känt mig ensam, övergiven och nu står jag med en massa ansvar över min egen och min mors situation. Folk vill sätta käppar i hjulet. Jag tänker inte låta någon förstöra vad min mor, far och farfar har byggt upp.

Mitt föräldrahem ska säljas. Så många dåliga minnen därifrån. Så mycket smärta. Imorgon kommer en man som ska köpa alla saker som är kvar. Allting smärtar. Det smärtar inte mindre för att jag skriver det här. För att jag kan berätta, förklara men ingen kommer någonsin att förstå, hur det känns, när ens närmaste försvinner i sjukdom och död och den enda friska och starka som finns kvar är jag och jag ska räcka till för dem alla. Folk har upplevt värre saker och kanske kan de försöka förstå. Men alla människor är öar och det enda vi kan göra är att försöka bygga broar mellan dem.

Men jag vill inte ha någons medkännande eller att någon ska tycka synd om mig. Jag vill inte ha någonting alls från någon eftersom ingen kan någonsin motsvara vad jag skulle vilja ha. Det existerar inte för mig. Och vad jag vill ha är irrelevant. Jag kan aldrig tvinga någon till något. Musiken är den enda trösten som finns och sen finns psykofarmakan som lindrar. Det finns de som hjälper men jag behöver inte deras hjälp. Deras hjälp räknas inte. Den betyder ingenting, jag skäms snarare för att jag tar emot den. Jag låter hård men jag hade hellre klarat mig själv. Om någon samlar ihop mina saker i min smutsiga gamla lägenhet så känns de som de inkräktar på min privata sfär. Vill inte att någon ska se. Jag vill att de ska se mina goda sidor. Inte en flyttröra.

Så jag måste stå stoisk ensam och stark och aldrig ge upp. För min egen och min mors skull.