Dystopi

 Vi lever i en dystopi. Varför dystopi? Ja, för mig är det rätt glasklart. Det är inte det att vår värld har blivit förstörd av politiska krafter. Nej, det är ett välståndets dystopi. Ju mer jag lever desto mer inser jag att det inte är möjligt för en person att leva ett liv enligt ens eget tycke och smak. Allt man gör är att på något sätt anpassa sig efter andra människor eller samhällets normer, vilket gör en olycklig och anpassar man sig inte blir man också olycklig. Det som krävs är heller inte mer frihet, för då blir man vilsen och vet inte vad man ska göra.

Allting pekar åt ett håll. Jag kan anpassa mig men då känner jag mig ofri och om jag inte anpassar mig så blir jag något av ett unikum som man inte kan räkna med. Tar jag mig för stora friheter så känner jag mig ofri för att är det något som gör mig rådvill är om jag får ta alla beslut själv.

Det låter som jag är vilsen. Det är ju mitt fel att jag känner så här. Jag är egentligen inkapabel till att leva i samklang med det här dystopiska samhälle vi har.

Då får jag väl medicinera eller så får man sätta en diagnos på mig. Men jag känner mig inte sjuk. Jag är bara mig själv. En person som inte hör hemma någonstans. Jag är inte dömd till något eller på förhand uträknad. Allt jag har skapat är skapat utav mig själv. Det enda rättesnöre jag har är samhällets moraliska lagar. De följer jag slaviskt. Annars får jag ännu mer ångest.

Och det är inte samhället som sätter gränserna för mig. Det är min ångest inför samhället. Jag hatar inte samhället men det ger mig ångest. Ångest över att behöva finnas i det men lika mycket ångest när jag känner mig utanför samhället.

Så följaktligen borde jag inte existera. Men att begå självmord känns ju lite magstarkt. Jag har ändå blivit satt här för att uträtta något. Vad detta något är vet jag inte. Jag tror inte jag kommer att avla några barn. Men vem vet, allting kan ändras redan imorgon, problemet är att det inte fungerar så. Samhället kräver något av dig och när du inte längre levererar blir du satt i marginalen och får därmed en stor uppförsbacke. Inga genvägar bjuds och när du väl är där, på samhällets marginal är det tufft att bli en del av det riktiga samhället, mainstreamsamhället om man så vill.

Jag hör inte hemma i mainstreamsamhället, ej heller på marginalen. Jag är inte en del av eliten och jag har inte kapaciteten att vara det, inte med min ångest och jag är inte säker på att jag hade trivts bland eliten heller.

Så här är jag. Alltid nån annan stans än där jag borde eller ville vara.

Lycka

 Jag läser lite om det här vad vi kallar "lycka". Freud sa nåt i stil med att det inte förefaller vara skapelsens plan att vi människor ska vara lyckliga.

Ändå är det så att vi ägnar stor del av vår tid att söka lyckan med så lite ansträngning som möjligt. Vissa människor är mer målmedvetna och lägger ner mycket ansträngning för att nå till en punkt då de känner sig "lyckliga" eller åtminstone lyckligare.

Jag menar att det är lönlöst. Det enda vi kan göra är att göra det vi trivs med att göra. Trivsel är inte samma sak som lycka. Trivs vi så mår vi bra. Men vi kanske inte är lyckliga på det sättet som vi målar upp hur det ska bli när vi egentligen uppnått lycka.

Jag trivs med min situation. Ja, just för tillfället. Jag är arbetslös men mår just nu ganska bra. Känner jag mig lycklig? Nej, men saker är OK. Gott så. Om skapelsens plan snarare ville att vi skulle känna trivsel och vara nöjda är jag med. Men lycka är inget att söka efter, den kommer i små korta stunder och gärna låter den oss sukta efter mer, det blir som en drog. Så om drogen handlar om eskapism, så är den då negativ?  Men jag tror inte på eskapism. "Att fly verkligheten". Det går inte att fly verkligheten. Vad man i stället kan göra är att ha ett gott förhållningssätt till verkligheten. Och när man övar sig till att acceptera verkligheten precis som den är och tänker att den "inte är så dålig ändå" och att vi tränar oss på att leva i nuet men uan att döma oss själva för hårt, då tror jag man är på spåret till att känna sig "nöjd" med sin tillvaro.

Men det gäller att göra aktiva val. Och att sätta upp realistiska mål. Att lägga för stor press på sig själv leder till misär.

Meningen med livet handlar om vad jag kan bidra med till den här världen, för att göra den bättre.  Men bryr sig världen om vad du gör? Ja, uppenbarligen eftersom nästan allt det man omger sig med, är skapat av en människa som gjorde saken lite bättre för dig. Någon har skapat mobiltelefonen jag håller i min hand, någon skickade ett fint sms på den som gjorde mig glad, någon har konstruetat värme i min lägenhet så jag slipper frysa. Man kan åstadkomma mycket som är av värde till andra och en själv. Men blir man för besatt av sitt eget sökande efter lycka missar man ofta att lyckan finns att finna i de små fina stunder av glädje man kan känns varje dag. Som att ha en mobil eller en mjuk kudde. Bara en sån sak.