Through shaded woods

Jag lyckas inte hitta en väg genom den hop av problem som omgärdar mig. Trots försök att skapa en genomtränglig väg så trillar jag ändå nästan alltid i diket. Sen ligger jag där, smutsig och ingen tar notis. Jag får ligga där länge och våndas innan jag med ren viljestyrka ensam lyckas kravla mig upp. Sen med ryckiga ben tar jag mig hem, tvättar av mig, men smutsen är så ingrodd att den inte går att tvätta bort. Och stoltheten är hårt stukad. Eländiga, dåliga jag som skulle kunna vara en högt stående medlem av detta ruttna samhälle vi lever i. Men den miserabla dåliga sidan, den som skapar så mycket ofog får tyvärr ta överhanden allt för ofta. Men framåt går det, med ibland riktigt bra dagar men mest en hel del riktigt dåliga tills jag trillar i diket igen.

Jag kan bara leva så här därför att det är så jag funkar. Ingen radikal förändring lär ske därför att varken jag eller någon annan ställer några krav. Jag är liknöjd och kommer leva så här för evigt. Ingen kommer att stoppa mig för det är bara jag som skulle kunna stoppa mig själv men jag vill helst inte alls det. Det är bra så här. Men samtidigt inte alls bra. En ständig gråzon med några få enstaka ljuspunkter.

Godnatt.

Dualismen och gråzonen där emellan.

Jag måste göra vissa saker, för att det ska ske en förändring till det bättre. Just nu går det både åt fel och rätt håll, beroende på hur man ser det. Detaljerna lämnar jag därhän. Tänker inte berätta för hela vida webben även om det bara är en enda person som alltid läser den här bloggen, du vet vem det är. Det känns ändå olustigt att berätta allt så här. Men samtidigt vill jag att det ska stå skrivet nånstans. Det känns viktigt. Så jag skriver det här.

Kan säga så mycket som att jag absolut inte mår bra men jag håller på att gå i en riktning som kan innebära en positiv förändring. Vägen dit är lång och jag kommer att få kämpa hårt för att det ska ske nåt verkligen långsiktigt bra.

Oavsett så vill jag inte ha det så här som jag har haft det i åratal och enda vägen att förändra det är att göra det jag tror är rätt, det som jag gör nu.

Jag står som vanligt ensam, utlämnad och utan något verkligt stöd. Men den enda vägen är den ensamma hårda vägen. Att känna att man får stöd på vägen, trots att den är svår, är inte att tänka på. Alla är alltför upptagna med sin egna hårda väg. Så jag får gå den själv. Vart den kommer att bära står skrivet i stjärnorna men något säger mig att det kan bli bra i slutändan.

Love don’t come easy

 No, you just have to wait...

Hur länge ska man vänta? Hur mycket måste man försöka, söka i blindo. Ibland med bestämdhet. Ibland med ljus och lykta. Ibland på fel sätt, ibland är allt rätt men blir ändå fel. I slutändan sitter man ensam med sin katt, tar bort tinder och alla konton på alla dejtingsidor. Man till och med tar bort facebook och Messenger. Man avskärmar sig, börjar med yoga och meditation. Söker djupt inom sig. Ber till Gud. Men så ibland kommer man någon lite nära och tror sig inleda något men det slutar ändå som vanligt i något som inte kändes ”rätt”. Vad är ”rätt”? Vad är kärlek? En sak är säker och det är att jag sällan känner kärlek. Vänskaplig kärlek, jo, kanske det. Men finns det något bortom det? Jag börjar tvivla. Jag vet att jag har otroligt mycket kärlek att ge men det finns ingen som kan ta emot den. Märkligt. Jag är inte ensam om att vara ensam. Så hur kunde det bli så här? Jag tror på ett enkelt svar. Det är att alla snygga människor är upptagna. De mindre attraktiva men ändå intelligenta, som jag, blir kvar därför att vi inte tänker nöja oss med vem som helst. Och fastän vi är mindre attraktiva så är vi ändå kräsna på folks utseende. 

Det är ett jävla skit det där. Kanske bryr man sig mindre om man låter sig kastreras? Då kanske man kan bli munk i stället.

Just nu lyssnar jag på världens bästa musik. The Amazing - Picture You. Det är en ren njutning och tar bort tristessen från livet.

Musiken räddar mig.