All the steps I've made

Jag rev av ett plåster idag. Sa upp mig. Nu ligger jag sömnlös, ovetande vad som väntar mig. Jag kastar mig ut i okänt vatten med endast en bris blåsande i mina segel.

Känner mig stark, på väg åt rätt håll och jag åker inge snålskjuts. Men det gäller att vindarna blåser åt rätt håll och att stormen håller sig borta, att planeterna står i rätt proportion. Jag ber till den allsmäktiga, den som jag innerst inne tror på. Ja, den allsmäktiga. Eller min vakande ängel. Jag tror på dig och jag tror att hen vill att jag ska tro på mig själv.

Ingen kan förflytta planeternas banor men för att rädda ett liv kan man försätta berg. För att bli älskad kan viljestyrkan blåsa bort stora blå regnskurar.

Jag tror på det. Min tro växer sig allt starkare. Kalla mig inte religiös. Kalla mig inte naiv. Kalla mig en som har en tro. Tro på mänskligheten och rymden som mänskligheten bor i. I energin som förenar oss. Tron på kärleken. Och den väven som förbinder oss. Jag är inte new age. Jag är inte tarot. Jag är Daniel Norrby, den lilla i det stora.

                                        Tides from Nebula - Aura (det jag lyssnar på just nu)
                                             

Rymd

När man skaffar sig lite för mycket saker börjar sakerna äga dig.
För mycket av allt, för lite av det riktiga och äkta.

Samtidigt har jag känt en gemenskap och värme från några personer.
Men att grotta ner sig i frågor om materialism och om sakerna äger en känns inte jätteproduktivt. Att leva som munk i några år kanske hade gjort gott men vad är det jag egentligen tror på. Var skulle min tankeverksamhet  riktas i tystnad och utan saker. Behöver man något övernaturligt väsen att tro på?
Medmänsklighet, att göra gott och så vidare är det jag tror på. Tror på mig själv gör jag också, hyfsat i alla fall.

Var med i SVT opinion, livesänt och allt, hundratusentals som tittar. Det gick väl bra, argumenterade för kärnkraft. Ställde mig på kant med mitt parti. Brydde sig folk? Ja, lite. Kanske. Jag har börjat släppa kraven på att folk ska ge mig feedback på grejer. Men det är antagligen bara för att jag har fått en del av det, för lite naturligtvis, bekräftelsebehovet känns ibland oändligt. Vad gör man i stället? Bekräftar sig själv. Ja, det kan man endast göra om man gör saker i sitt liv som får en att må bra. Men jag tvingas göra en del saker som inte gör det... mest att ta hand om min mor och moster. Vilket jag verkligen har fått nog av... Det slukar enorma mängder energi. Så här sitter man en söndag och har det i bakhuvudet, det skänker en ingen riktigt ro. Att mamma tappar bort sitt kontokort för femtielfte gången är sån sak, bland alla andra. Det är inte lätt. Man skaffar till slut ett nytt och så är det nya borta igen... Det leder mig till att jag måste hålla i det själv men det är inte optimalt det heller för det innebär att jag måste ta ut kontanter till henne på löpande band. Orkar inte.

Hemtjänsten har börjat komma dit i alla fall. Men mor lägger djupfrysta saker i källaren i stället för frysen.

Många måsten men en del nöje också. Min vän Fredrik var här och livestreamade techno med mig.
Det var kul! Men också energikrävande för att det innebar att jag var tvungen att fixa all teknik innan då min energi redan gick på sparlåga och sedan strulade saker i alla fall, inte särskilt mycket men ändå.

Ge mig rymd.
Ge mig luft.
Ge mig styrka.
Ge mig kraft.
Ge mig liv
Ge mig tro.

Bara ge mig.

Ingen kan ge dig nåt
Det måste du ge dig själv
Ingen kan älska dig
Om du inte kan älska tillbaka
Rymden är oändlig
Människan är liten
Jag är gjord av kött och blod
Själen bär jag i mitt hjärta
Det kloka bär jag i mitt huvud
Varifrån kommer allt om inte från dig själv
Men människorna då, alla runtomkring
Vad kan de ge dig?
Jag vore inte här
Om inte någon ville ha mig här
Jag kunde knappast gå om inte någon lärde mig det
Var ryms jag i rymden om inte bland alla människor.

Nedåtgående spiral, jag ska slå ihjäl dig!

Eländet breder ut sig när saker och ting börjar gå bra. Jag gör mycket, ordnar, fixar, donar, söker sponsorer och fondpengar. Sen dimper det ner som en bomb att min mor nu är dement, konstaterat. Fick det förklarat mer ingående av en läkare igår. Först nu inser jag vidden.

Sitter här med influensafeber. Har haft hög feber i flera dagar. 40 grader. Nu är vi nog nere på 39. Men ändå, det känns inte kul. Katten verkar ha en liten böld på buken.

Vad gör man i det läget? Har jag lärt mig något. Ja, det har jag. Kanske. Man måste kämpa ännu hårdare. Man kan aldrig förlita sig på någon slags hjälp av vänner. Inte på det viset som verkligen hjälper. Tyvärr, ni får ursäkta. Jag älskar er, mina vänner. Men ni duger inte åt mig när jag mår som sämst. Det enda som duger är min inre styrka och den tänker jag plocka fram allt vad jag har.

Men ångesten, tvivlet och ovetskapen. Den är ju svår. Det enda botemedlet heter långvarig villkorslös kärlek och av den varan finns inte mycket, tyvärr. Vi har nog lärt oss att leva utan den. Det går ju trots allt, men några riktigt hela människor blir vi inte.

Jag vet inte men jag får tveklöst den känslan när jag umgås med människor, vi bär på en massa ångest och tvivel. Gör vi inte det? Bevisa mig att så inte är fallet.

Ibland lindrar Pär Lagerkvists allra tyngsta skrifter, som denna. Den gör Pär Lagerkvist till min bror.

O låt mig slippa än en gång
förnedras utav sorgen,
förnedras av mitt eget liv,
mig andras, mig de andras giv.
Ej bara öde sorgen.

O låt mig slippa vara jag,
giv mig en enda, enda dag
då detta hjärta inte slår
härinne, där mitt mörker rår.

Lägg blommor i min tomma hand,
lägg rosor från ett annat land
som ej känt, som ej var mitt,
giv mig som lån vad ej är mitt,
att jag får giva det åt dem
som jag har älskat, alla dem,
och rik och lycklig tro att jag
har levat mitt bland er en dag.

Hur lång tid jag än har levat så har jag alltid burit på en ångest. Den har varit väldigt påtaglig ibland men jag har lärt mig leva med den och lärt mig att hantera den.

Efter min bortgångna fader och kusin kommer nu en svår tid med både mor och moster. Enormt mycket kärlek behövs för att bota detta.

Och visst, jag dejtar tjejer, är glad och uppåt alltsomoftast och är en expert på att hålla masken. Det kan jag verkligen göra och kärlek kan jag också ge massvis av. Den källan är outsinlig.

Nu ska jag ta en Ipren och försöka sova.