Som jag skrev i mitt förra inlägg skriver jag ofta i bloggen när jag mår som sämst men faktum är att trots en del dippar så har jag faktiskt mått rätt bra senaste månaden. Mentalt alltså. Jag blev bara så nedslagen av att jag ramlade med cykeln. Men nu ska jag få tillbaka cykeln lagad och jag ska fortsätta att cykla. Så ofta jag kan. Jag får se det som ett rent oturligt olycksfall och jag kan inte låta mig nedslås av det. Jag mådde riktigt bra av att cykla och jag tänker inte en olycka förstöra det. Det känns förresten bättre i nacken redan. Smärtan är nästan borta.
Det är bara att kämpa på. Idag ska jag träffa några polare och äta en bit mat. Det blir säkert trevligt.
När mörkret kommer sätter jag mig ofta vid datorn och skriver i bloggen. Både bildligt och bokstavligen. Och just nu har mörkret sänkt sig över Sverige. Det är natt, snart midnatt och jag känner miserabel.
Jag var med om en olycka igår. På väg till jobbet med min nya elcykel låste sig framhjulet och jag flög över styret. Av någon märklig anledning kom framskärmen in i hjulet och blockerade det. Jag höll en ganska hög fart och det blev en rätt hård smäll. Inledningsvis kändes det OK. Men jag förstod att eftersom farten var rätt hög och ryggen böjdes hastigt så hade jag med stor sannolikhet skadat min rygg. Jag kände mig öm och mörbultad hela dagen men den riktiga smärtan kom först dagen efter på morgonen då min nacke gjorde ont. Jag ringde därför vårdcentralen och de bad mig att åka till akuten för att få det röntgat. Inga kotor visade sig vara skadade men jag har icke desto mindre ont. Mjukdelarna i nacken är inflammerade och jag måste vara hemma ett par dagar. Hoppas att jag slipper vara borta från jobb ännu mer, det är det sista jag vill.
Jag var så himla glad för min elcykel, tack vare den har jag fått mycket motion och cyklat 200 km på 8 dagar. Nu är skiten sönder och jag vet inte om jag kommer få en ny på garantin. Antagligen får jag väl det men då vet jag inte ens om jag vill det.
Medan jag skriver det här känner jag nacksmärtor men även en inre smärta, en själslig sådan.
Inte bara på grund av detta. Jag har ingen kontakt med 3 av de vänner som jag en gång i tiden ansåg vara mina bästa. En av dem tyckte att jag skrev för mycket negativt om muslimer i min insändare, vilket jag absolut inte själv tycker, så han slutade höra av sig. En annan av mina vänner tyckte (med all rätt) att han trots all välmening och trots all tid han spenderade med mig när jag inte mådde bra, aldrig såg någon förändring, det brukade vara så att jag pratade av mig hos honom, lånade lite pengar och sedan var det bra, jag fortsatte sedan i samma spår tills nästa gång jag behövde "prata av mig". Det förstår jag ju att man blir trött på, speciellt om man inte ser en förändring. Så när han berättade detta för mig så sa jag att vi får sluta att höras, tills jag mår bättre. Det vet jag inte när det blir. När saker och ting sakta började ljusna så är jag med om en olycka som gör att jag skadar mig och elcykeln som jag älskade går sönder. Den tredje vännen hörde aldrig av sig när jag slutade höra av mig. Det verkade som han tyckte det var helt OK att jag inte hörde av mig. Efter att han skaffade flickvän och köpte hus så behövdes inte jag längre.
Jag hoppas att mina gamla vänner förstår att de var som en familj för mig. Att de till skillnad från mig har stora familjer och flickvänner som älskar dem och ställer upp för dem. Jag har en väldigt begränsad familj. När jag kommer hem så är jag ensam och har knappt att vända mig till. Jag har slutat använda antidepp därför att trots att jag åt högsta dosen fick jag mycket ångest. Efter jag slutade har jag faktiskt haft mindre ångest. Medicinen hjälpte föga. Psykologer kan erbjuda goda råd och hjälpa en men de kan inte ge en kärlek och vänskap. För det är det som krävs för att känna sig hel.
Jag har vänner kvar som tur är. Vänner jag kan lita på. Men det är inte den typen av vänner som jag direkt kan anförtro mina mörkaste problem med.
Jag antar jag måste samla all styrka jag har inom mig och sakta men säkert förändras. All förändring måste komma inifrån Och jag kämpar varje dag med mig själv. Men har man ingen som stödjer en. Då känns det som att slåss mot väderkvarnar ibland. Man hittar helt enkelt inte orken.
Ibland (rätt ofta) känner jag mig överväldigad av information som min hjärna tvingas processa. Sen när jag försöker slappna av och sysselsätta mig med något avkopplande så finns det för mycket att välja på. Podcast, filmer på hårddisken på datorn, hyra filmer online, Netflix, filmer på TV, serier på TV, serier på Netflix, serier på datorn, musik på Youtube, musik på Spotify, Tidal, musik på datorn, musik på CD, musik på vinyl, böcker, tidningar, nyheterna på TV, nyheterna online osv osv. Jag kan knappt välja något och när jag väl har valt kommer jag på nåt jag hellre ville se.
Sen tänker jag på mina jobb, jag tänker på valet som är om en månad, jag stör mig på folk hatar på nätet. Jag hatar inte på nätet själv. Jag gör verkligen inte det, även om jag ibland hade velat. Jag tänker på en hel del andra jobbiga saker, som att jag verkligen skulle slippa känna mig ensam, jag tänker på min gamla mor vars minne inte är vad det har varit. Jag tänker på klimatförändringarna.
Allt detta ger mig stress och ångest. Hur fan sållar man? Hur fan kan man ge sig själv chansen att välja ut det viktiga och väsentliga?
Jag känner mig helt utmattad mentalt och fysiskt nu så jag lär somna rätt fort, hoppas jag. Ibland går det inte komma till ro på grund av alla tankar...
Man borde nog hålla på med mindfulness. Men det känns lite svårt också och ytterligare en grej att sätta sig in och öva på.
Jaja, godnatt.
Edit: När jag skulle skriva titeln till det här blogginlägget så fanns det en låttitel i bakhuvudet, detta är den låten:
En gång i tiden älskade jag detta bandet. Det gör jag fortfarande men lyssnar inte lika mycket.
Jag kan inte skaka av mig känslan av att någonting håller på att förändras med vår planet, så till den milda grad att vi bara kommer att få se mer och mer extremväder och det kommer att förändra vår planet i grunden. Sverige kommer få se sin beskärda del av klimatförändringarna. Och det känns som jag på ett ganska handgripligt sätt kommer få se konsekvenserna av det. Jag undrar bara hur hårt det kommer att drabba oss. Hur kommer hösten och vintern se ut efter denna torra och extremt varma sommar? Någonting säger mig att innan 2018 är över kommer vi här i Skåne få se en hel del mer av moder jords hämnd. Ja, det låter löjligt men på nåt vis så skulle man kunna se klimatförändringarna som någon slags hämnd, för att vi människor inte sköter jorden på ett bra sätt, vi lever över våra tillgångar, bränner en massa miljöfarliga ämnen och växthusgaser. Nu är det dags att få känna på konsekvenserna. Eller har jag fel? Var sommaren 2018 bara en slump? Kommer hösten, vintern och våren och nästa sommar bli mer normal. Vem vet? Den som lever får se.
Jag har i varje fall börjat använda elcykel nu i stället för att köra min motorcykel och bil. Motorcykeln är till salu och bilen har jag ställt hos mor. Den ska användas bara då den verkligen behövs. Mitt huvudtransportmedel blir elcykel hädanefter.
Jag hoppas och ber till moder jord att jag ska få styrka och kraft att vara en climate warrior. Någon som står på planetens sida i strid mot ohejdad kapitalism. Jag vet att styrkan sällan kommer utifrån utan man måste hitta den inom sig. Men man kan ju lura sig själv att tro att någon slags "gud" ger en den extra styrkan som man behöver. Eller så är det så att "gud" gör det på riktigt. Vem vet? Jag vill så gärna tro men logiken och mitt förnuft håller mig ifrån det.
En sådan tatuering finns som gnuggis som Grön Ungdom har tagit fram. Jag funderar seriöst på att göra min egen version av den och tatuera någonstans på kroppen.
Nu ska jag försöka sova. Efter att ha blivit väckt av ett kraftigt åskoväder. Ja, det kom lite regn men på tok för lite. Imorgon är det tydligen klass 2 varning för hård blåst. Fast inte i Skåne utan längre upp i landet. Suck...
Denna text nedan började som ett blogginlägg men jag tänkte att den kunde passa som insändare också. Så jag skickade in den till en tidning och de nappade. Kommer inom några dagar dyka upp på Sydsvenskan men jag tänkte att den kan få publiceras här med.
Allt ställs på sin spets.
Vi lever i en tid nu då så mycket verkar ställas på sin spets och hur vi ska gå vidare är ytterst intressant. Det är mycket som är extremt idag. Extremister som Nordiska Motståndsrörelsen och olika islamistiska grupper flyttar fram sina positioner. Samtidigt har vi haft rekordhöga temperaturer med skogsbränder som resultat. Härom dagen förbjöd Danmark användandet av burka och niqab. Två ganska så extrema klädesplagg som täcker stora delar av kvinnors kropp. Jag vet inte om den rätta vägen är ett förbud. Det känns rätt odemokratiskt att staten ska bestämma vad man får och inte får ha på sig. Att angripa problemet med utbildning och upplysning borde vara bättre i längden.
Vissa kallar Fi! och till och med Miljöpartiet för extrema partier. Vad ligger det extrema i att kräva jämlikhet mellan könen och att vi ska värna om vår planet, så att vi kan förebygga extremväder?
En extrem politiker är Donald Trump. Han är inte bara antidemokratisk utan har också en överlägsen och rätt obehaglig stil. I mina ögon är han symbolen för vad som är fel i världen, när han ger de rikaste skattesänkningar på de fattigastes bekostnad, när han drar sig ur Parisavtalet och när han beordrar inreseförbud från flera muslimskt dominerade länder.
Ordet "extremt" kommer jag nog att förknippa med året 2018 länge. Jag tycker nog att vi borde försöka vara lite mer lagom och att vi kunde komma överens om att ge vår planet chansen att inte överhettas och att ge kvinnor och folk från andra länder större möjligheter till jämlikhet både här i Sverige och utomlands. Mer solidaritet och mindre extremism, tack! Jag undrar om valet i Sverige i år kommer ge oss mer extremism eller mer solidaritet. Jag är rädd att det blir mer av det förstnämnda. Men hoppas innerligt på det sistnämnda.
