Att nå människor genom musik

"Jazz is the search for the truth" Dizzy Gillespie

På tal om mitt förra inlägg.  Men att spela i ett jazzband och leta efter sanningen på det viset skiljer sig från att ta del av musikernas sökande som enbart lyssnare. Jag vill vara den som möjliggör att människor genom musiken kan hitta en slags sanning, eller mening. Musiken och dansen och hur tonerna kan fullständigt uppta hela ens väsen kan vara det som gör livet värt att leva, när mycket annat i livet är stressigt och tufft. Dessutom blir musiken en chans att träffa andra människor som också älskar samma sak. Därför vill jag DJa för folk. För att sprida glädje och allt det jag nyss nämnde genom att själv stå för innehållet är storslaget.

Dock är det svårt som attan att slå sig fram i en värld där man konkurrerar med folk som är bättre och mer erfarna än en själv. Jag försöker. Jag skriver till olika personer som kan ha inflytande på vilka DJ som får chansen att spela. Och nån liten spelning har jag fått. Det gäller väl bara att ihärdigt fortsätta tills dess att någon lägger märke till ens engagemang och ihärdighet.

Det är i alla fall ett sätt att göra någonting som får en att må bra. Nästa vecka är det min 34de födelsedag. Jag hoppas att någon dyker upp. Tänkte DJa  då och livestreama mitt set. Kan bli kul!

Art is truth

När så mycket av media är förljuget och det som inte är förljuget avfärdas som ljug så vänder jag mig till konsten och musiken för att söka sanningen.

Att tolka ett konstverk eller tolka ett stycke instrumental-musik utifrån vad man själv lägger för värden i det utan att någon politisk kommentator ska servera en en färdig åsikt blir på något sätt sant. I alla fall för en själv. Är det då "sant" om det är en tolkning? Ja, jag tycker det. Ett konstverk vill ju ofta berätta något om samhället och ett stycke jazz talar till mig och försöker genom jazzens unika uttryck skapa en känsla hos mig. Men det mesta är ändå en tolkningsfråga. Förutom ren fakta. Men ren fakta kan också manipuleras och förvanskas. Men då riskerar ju allt att urholkas. Jag tror att man ibland helt enkelt måste köpa andras tolkningar av världen och göra den till sin egen, annars finns det inget att tro på som kan föra mänskligheten vidare. Jag har exempelvis anammat Miljöpartiets beskrivning av verkligheten vi lever i och vad vi måste göra för att förbättra vår tillvaro på den här planeten. Det känner jag mig nästan tvungen att göra. Därför att jag vill ju inte förlora min tro på mänskligheten. Inom Miljöpartiet finns det gott om fina och genuint goda människor. Det gör mig hoppfull. Även om vi ligger och väger på riksdagsspärren. Jag tror att även om det finns mörka krafter som vill skapa ett samhälle som inte bygger på tolerans och medmänsklighet så är vi fler som vill bygga vårt samhälle på demokrati och solidaritet.

Idag var en bra dag för övrigt. Jag har inte gjort så mycket kul under min semester och därför kändes det närmast befriande att få något vettigt att göra. Nu lyssnar jag på Eric Dolphy och ska snart äntra drömmarnas värld. Godnatt.

Att leva är att lida

Jag börjar tro att det ligger i människans natur att lida. Jag känner få människor som inte lider eller är missnöjda med något i sina liv. Är det på grund av "det svenska svårmodet". Är människor i andra länder lyckligare? Tror knappast det. I alla fall om man ska tro undersökningar så är vi bland de lyckligste länderna i världen. Samtidigt ligger vi högt när det gäller självmord och vi har väldigt många singelhushåll. Att känna sig ensam är för övrigt mycket dåligt för hälsan. Ensamma människor köper större risk att få allvarliga sjukdomar och lever kortare. Jag förstår inte hur allt det kan hänga ihop. Själv var jag rätt olycklig när jag var i ett förhållande och rätt olycklig ensam. Jag lider oavsett. Vad lider jag då av? Ångest. Över vadå? Över att jag är ensam. Över min ekonomi. Jag har prestationsångest också. Oroar mig en hel del över min lilla familj. Som egentligen bara består av min moster och min mor. Resten är släktingar bara som jag inte träffar eller har någon större kontakt med särskilt ofta.

Men jag har ändå känt en viss lycka och tillfredsställelse. Jag köpte en ratt och pedaler till min dator. Med hjälp av dem har jag spelat ett bilspel som heter Project Cars. Det är verkligen kul att spela det och att göra det med ratt och pedaler gör upplevelsen väldigt realistisk. Synd bara att ratten var så dyr. Men smakar det så kostar det...

Jag har sovit mycket under min ledighet. Drömt fantastiska drömmar. I drömmarnas värld har jag varit ute på äventyr, träffat tjejer och så vidare. En del av drömmarna har varit som Hollywod-filmer. Jag har haft ett roligare liv än det jag har i verkligheten. Så varför kan inte mitt liv bli lite mer som i drömmarna?

Så här på natten, innan jag ska sova brukar jag känna mig rätt låg. Ibland ber jag då till någon Gud, trots att jag är ateist.  Det skänker mig lite ro, att det kanske finns en mikroskopisk chans att min stilla bön hörsammas.

Inatt ber jag återigen om att få känna mig älskad av någon...

Have you ever seen the rain?

Fortfarande inget regn. När Miljöpartiets språkrör idag talar i Almedalen tar hon upp det faktum att Sverige nu lider av den värsta torkan på hur länge som helst. Skrämmande. Det ser inte ut att bli nåt regn framöver heller om man ska tro väderprognosen. Ska bli intressant om det kan påverka valet. Jag har alltid hävdat att det vill till att folket får känna på hur klimatförändringarna kan påverka på riktigt innan folk börjar fatta och ge det parti som enträget har jobbat för att att förhindra klimatförändringarna sedan minst 25 år. Men det är inte säkert att en torka räcker för att övertyga skeptikerna.

Annars förundras jag över hur jag kan vara så som jag är. Jag känner många människor som mer eller mindre lider av social fobi. Eller så är det människor som trivs med att vara ensamma större delen av sin tid. Jag är precis tvärtom. Jag vantrivs med att vara ensam. Och enligt många är jag knappast ensam. Det går sällan mer än ett par dagar och absolut max en  vecka  innan jag träffar en vän på fritiden för att göra nåt socialt. Men det är ändå för lite. Jag njuter nämligen av att samspråka med människor, att diskutera om allt mellan himmel och jord. Att göra saker själv är aldrig lika roligt. Men på senaste tiden har jag ändå tackat nej ett par gånger till sociala aktiviteter. Jag undrar om jag sakta men säkert också börjar utveckla nån slags olust för att träffa människor. Hoppas verkligen inte det. Det är nog mest så jag att jag just nu inte riktigt orkar vara så social som jag annars inte alls behöver anstränga mig särskilt mycket för.

Men kanske kan jag ändå bli bättre på att umgås och hitta på saker med mig själv. Som att åka inlines till exempel. Det borde jag göra varje dag för att bli lite mer vältränad. Jag har gjort det en del. Jag har också frågat mina vänner om de vill hänga med men det är trögt att få med dem. Kanske borde jag därför bara göra det själv mer, även om det är mycket roligare att ge sig ut på en tur tillsammans med någon. Det är ändå tillräckligt kul.

Annars börjar jag mitt sommarvik om en vecka. Ska försöka göra nåt bra den här sista semesterveckan som börjar imorgon. Typ åka inlines. :)

As time goes by

Tiden går, som Sinatra sjunger i en av sina låtar. Jag har märkt att jag har börjat få alltmer gråa hår. Både på huvudet och i skägget. Det är mitt i sommaren, 4 juli, Amerikanarna firar deras nationaldag. Själv har jag sovit bort en stor del av dagen. Hade svårt att somna igår så jag låg säkert och drog mig till 03, därför att jag hörde hur tidningsbäraren la tidningar i brevlådan. När jag väl lyckades somna gick jag inte upp förrän sent på förmiddagen, sedan hade jag ett videomöte med min psykolog. Berättade för honom hur jag börjar ta tag i saker. Det gör jag verkligen, på alla sätt och vis. Men sen hade jag ändå en sån där dag då ångesten inte ville försvinna. Kände mig rätt ensam och som ett brev på posten kom tankarna att röra sig mot S. Ja, det är konstigt hur mycket jag fortfarande kan sakna henne. Trots att jag vet att hon antagligen var fel kvinna att dela mitt liv med, att vi egentligen inte passade ihop särskilt väl och så vidare.

Jag bestämde mig då för att sätta mig på min Kymco och köra till Rönneberga backe, där utsikten är helt fenomenalt vacker. Man ser Malmö med Turning Torso och Öresundsbron, Landskrona, Sjukhusblocket i Lund. Ett härligt ställe att åka till på sommaren. Där spenderade jag och S några romantiska stunder. Och ibland får det mig att undra om det var då, när vi var där tillsammans, som jag nådde höjdpunkten av mitt liv, att ingenting kommer att bli bättre än speciellt en gång vi var där tillsammans. Jag hoppas att jag har fel. Att det bara var ett av många fina minnen. Att det kommer fler tillfällen i mitt liv där det var så härligt att leva. Och när jag tänker efter har jag faktiskt upplevt en hel del trevliga tillfällen efter S och jag gjorde slut.

Här är en bild på utsikten jag hade ikväll:

Men det gjorde ju mig inte särskilt glad att vara där. Snarare tvärtom. Sedan körde jag till min mor en sväng och ja, det gjorde mig inte heller så glad.

Så när jag kom hem, vid 22.00 tiden, bestämde jag mig för att beställa två jazzskivor eftersom Bengans nu hade 20% på alla lagervaror under 24h kunde jag inte hålla mig. Det blev Outward Bound med Eric Dolphy samt  Mingus Ah Um med Charles Mingus.

Jag tycker att omslagen på båda är riktigt fina:

Jazzmusiken är som medicin för själen. Jag tror inte att jag hade stått ut utan den. Ljuden som alla dessa extremt skickliga jazzmusiker skapar vibrerar i tak med mitt hjärta och min själ.

För övrigt, vill jag nämna, att det inte har regnat ordentligt på väldigt länge. Allt gräs är gult och det råder torka i större delen av Sverige. Det hade verkligen inte suttit fel med lite regn nu. Sverige klarar en sådan torka, ja, vi importerar mycket mat och vi har en del spannmål på lager. Men det vittnar ändå om att extremväder är något som det kommer att bli mer av, trist nog men ett väntat resultat av all den skada vi har gjort på vårt klimat under lång tid.