Snö, kyla och ensamhet

Idag har det snöat en del. Såpass mycket att många skolor fick stänga och på skolan där jag jobbar kom inte skolskjutsarna fram. Vi var överbemannade så de flesta åkte hem efter lunch. Det var en märklig känsla att köra hem därför att utanför Lund var det som en annan värld med mycket mindre snö och till och med en del sol, men ändå kallt, säkert -8.

Kände mig lite småförkyld så jag gick och la mig och sov en timme. Efter det mådde jag bättre och beslutade mig för att ta tag i akvariesituationen. Gjorde en total reboot av akvariet. Ska köpa lite nya växter imorgon tänkte jag. Fiskarna verkar nu trivas bra. Förutom en som ser lite hängig ut men det har hen gjort ett bra tag.

Jag fixade också ett stopp i avloppet på toa, dammsög och städade och gjorde fint. Lyssnade på Bill Evans och Chet Baker. Gott så. Saker börjar kännas som de har återgått lite till det normala efter min fars död. Även om jag inte riktigt vet vad "det normala" är. Det känns inte riktigt som jag har haft någon särskilt bra rutin på något. Men nu är det i alla fall städat här hemma.

Jag önskar mig endast en sak just nu och det är att jag någon gång får lov att bli förälskad på riktigt. Utan att det känns krystat eller konstlat. Någon att dela vardagen med. En jämlik partner för livet.
Men vad otroligt långt bort det känns. Det har inte funnits någon i mitt liv på väldigt länge som skulle kunna tänkas vara den personen och jag känner mig inte särskilt redo att kämpa för att hitta någon. Vill inte, kan inte... Nu är jag i varje fall så trött så jag med stor sannolikhet kommer att somna gott.

Godnatt.

whiplash

Jag kollade nyss klart på en film som heter Whiplash och det är en av de bästa filmerna jag har sett. Jag blev rörd av den. Jämförde mig själv lite med Andrew i filmen. Jag spelade spelade olika instrument som ung men jag hade väl aldrig talang nog att bli särskilt duktig. Jag har någon form av gehör men definitivt inte absolut gehör. Jag önskar att jag någon gång skulle hitta något som jag verkligen var bra på. Min passion är musik och det finns knappast något annat jag som ger mig så mycket glädje men jag är inte särskilt bra på det. Eventuellt så är jag ganska bra på att komma ihåg olika bandnamn och så vidare men det är knappast något som är särskilt användbart. Det gör mig väldigt ledsen att tänka att mitt liv handlar om att göra något som jag visserligen tycker om att göra och som jag är hyfsat bra på men som inte är min passion. Den tanken leder mig till att tro att jag för alltid kommer vara medioker och inte någon som skapade något stort eller gjorde något särskilt intryck. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av min energi. Den enda tanken som får mig att inte känna mig helt värdelös är att jag tydligen har haft någon slags inverkan på de elever och brukare jag har stött på i mitt liv. Senast idag fick jag höra hur mycket jag har betytt för en. Så allt är inte åt helvete men tänk om jag kunde göra något i mitt liv som jag är riktigt bra på och med det göra något för någon annan. Kanske är det helt enkelt få förunnat och de som lyckas med det blir verkligen kända och stora på sitt område. Kanske ska jag helt enkelt nöja mig med att vara den jag är.

Andrew från filmen nedan.

Bebop

Freddie Hubbard, Art Blakey och Chet Baker. Det är trollkonst de utför med sina trumpeter och trummor. Jag är som i trans när jag lyssnar på Open Sesame av Freddie Hubbard eller på Mosaic av Art Blakey. Hardbop eller bepop har inte tilltalat mig så mycket förrän nu då det är det enda jag lyssnar på. Instrumentalisternas improvisation blir som en lång ström av omedveten energi som passerar genom hela mitt väsen. Det är fantastiskt att äntligen ha knäckt koden bakom denna fantastiska konstform. Enligt mitt sätt att se det är de en av de allra högsta då de gör musikkonsten till något ofjättrat och fritt men samtidigt så oerhört fokuserat och med laserprecision utfört tekniskt musicerande. Ibland känner jag att de som inte förstår bebop, post metal eller någon annan genre som har varit så fantastiskt upplyftande för mig är fattiga människor som missar något helt magiskt. Samtidigt så har de säkerligen upplevt något som jag aldrig kommer att förstå heller. Bara för att man har nått en ny nivå i sitt musikintresse betyder det inte att man är bättre eller förmer än någon annan. Det är något jag tycker är en oerhört viktig lärdom man måste bära med sig under hela sitt liv. Människors lika värde. Musiken ska aldrig vara något elitistiskt och ska alltid vara något som kan föra människor samman ur olika samhällsklasser och samhällsskikt. Jag kan dock uppleva att jag ofta är ensam om att tycka om en viss typ av musik och jag har aldrig träffat någon människa som gillar bebop. Hur kan det vara så? Jag tror det enkla svaret torde vara att jag blev utsatt för en del jazz som barn och sedan har det spridit sig till andra former inom jazz. Men samtidigt blev jag aldrig utsatt för metal eller progressiv rock som barn och det är musikformer jag älskar. Här är i alla fall ett smakprov av lite bebop när den är som bäst:

En annan människa väl

"Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 

En hungrande människa mindre betyder en broder mer."

Stig Dagerman

Min far gick bort i tisdags.Men i verkligheten gick han bort för mer 4 år sedan när han drabbades av en stroke och blev en annan människa. Jag har därför sörjt i 4 år och nu kanske jag äntligen kan påbörja att sluta sörja. Hur paradoxalt det än låter. Dikten ovan säger en hel del om min far. Det var han som visade mig den och den beskriver nog honom rätt bra också. Han var en godhjärtad person som gjorde allt för mig. Det kommer jag aldrig någonsin att glömma. Han gjorde mig till den jag är och bidrog till att forma de goda sidorna jag har och då tänker jag mest på min allmänbildning och min empati. Allt det har kommit från i huvudsak honom men min mor har ju naturligtvis också bidragit.

Varje gång jag jag träffade honom på senaste tiden var jag noga med att säga att jag älskade honom och vilken bra pappa han hade varit för mig. Medan han fortfarande kunde så sken han alltid upp när jag sa det.

Annars har jag gått runt med en känsla av besvikelse över hur människor är och hur det svenska samhället ligger som en våt tung duk över en. Jag kan inte säga att någon har gjort mig illa men någon öppenhjärtad hjärtlighet ser man så oerhört lite av. Alla är uppslukade av sig själv och sina problem men de glömmer att man kan ta hjälp av andra för att lösa sina problem och att delad börda är lättare att bära på. I stället gömmer man sig bakom sin fasad och gräver ner sig i sin lilla bubbla. Det har jag också börjat göra. Fylla min lilla lägenhet med skärmar och underhållning av alla de slag så jag slipper bli ännu mer besviken över hur lite värme och gästfrihet det finns hos människor idag. 

Naturligtvis är det väl så att jag är färgad av min fars bortgång och då ser jag väl saker lite extra mörkt men det är ungefär så här jag har känt jag vet inte hur länge och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förändra saken. Det går liksom inte.

Well, snart ljusnar det. Med våren kanske det kommer ljusare tankar. Vem vet. 

"And everything, everything will change
And someday I'll trick myself
Forget all this, rewrite
The whole thing and the ice will melt
And the winter will end and then
I'll be ok and then it will
Then it will be spring
Again for a while"

Logh - Weather Island