Coping

Många människor som lider av ångest och svårmod har olika sätt att hantera ångesten. Men det som ger en snabb njutning är oftast skadligt för en. Till exempel kan det vara att man äter mycket dålig mat, dricker alkohol eller shoppar.

Jag tror att det är ett mycket mänskligt beteende att hitta strategier för hur man hanterar stress och ångest som ofta kan vara skadliga. Jag själv har haft en tendens att shoppa dyra saker. Men ofta går det också bra att slappna av genom att lägga sig i sängen, ta på mig mina fina hörlurar och lyssna på musik och slappna av. Ibland fungerar det också att spela en stund på min gitarr. Det kan också funka att gå ut en promenad med en podcast i lurarna. Jag vill dock försöka få bort det skadliga shoppandet och ersätta det med något annat, när det inte fungerar att spela gitarr eller lyssna på musik. Eller så handlar det helt enkelt om att samla sina krafter till att göra något som är långsiktigt bra för en. Jag tror att jag kan göra det till en rutin att inte shoppa i onödan och i stället spela på gitarren eller lyssna på musik när jag mår som sämst men det hade varit bra att hitta något mer. Jag inbillar mig dock att gemenskapen och närheten till en annan människa kan få bort en hel del svårmod. Jag hoppas att jag finner någon att dela mitt liv med snart. 

Månfärder

Skrev lite hur man uppnår harmoni och balans i livet i förra avsnittet så kom jag och tänka på en sak. När jag slutade att snusa förra gången kände jag mig mycket lugnare efter att den värsta abstinensen hade passerat. Jag är nu inne på min femte dag utan snus och jag känner att det där lugnet jag kände när jag hade slutat förra gången sakta börjar återvända. Det känns som nikotinet höjer blodtrycket och därmed kanske man känner en viss oro. Vet inte riktigt vad de bakomliggande vetenskapen är men jag känner mig definitivt lugnare ju friare jag blir från mitt nikotinberoende.

Annars har jag spenderat helgen med att läsa mig varm om månfärder och vilka slags klockor som användes på månen. Den mest kända är Omega Speedmaster Professional, en drömklocka som jag faktiskt såg som en möjlighet att skaffa, nu när jag kommer att spara en hel del pengar på att jag har slutat snusa. Det finns heller inget som kan motivera mig mer att vara ihärdig i mitt snusstopp än en något som jag har önskat mig länge så efter mycket letande och googlande hittade jag en Speedmaster från det året jag föddes, 1984 som jag nu har beställt från en handlare som specialiserar sig på månklockor i Holland. Den skickas från Holland imorgon så jag hoppas att jag får hem den under nästa vecka.

Här är en bild på skönheten. Tror bestämt att jag får skriva ett separat blogginlägg om klockan när den kommer.

Annars har jag faktiskt njutit av att vara ensam större delen av helgen. Det enda sociala jag gjorde var att gå på Grönt Café igår där vi hade ett trevligt samtal med några av medlemmarna över en fika. Idén till Grönt Café var faktiskt min. Någon gång har vi haft soppa och tanken att vi ska ha soppa nästa gång också. Alla är naturligtvis väldigt välkomna, om det mot förmodan skulle vara någon som läser detta som känner sig manad att komma. Vi håller till på vår lokal på Bruksgatan i Kävlinge en lördag i månaden mellan 12-13.

Balans och harmoni när allt är dynamisk

Tänkte på det här med balans och harmoni. Det är något som jag och säkert många andra strävar efter. Som idag, trots att jag mådde lite illa innan, känner jag mig rätt harmonisk och balanserad. Men sånt ändras ju från dag till dag. Hur uppnår man stadig balans och harmoni? En harmoni inombords som räcker mer än ett par timmar, eller dagar. Jag tror aldrig att man kan trolla bort bekymmer men man kanske kan lära sig att bekymra mindre, att lära sig att släppa saker som man inte kan göra något åt. Jag tror jag har blivit lite bättre på det eller så är mina bekymmer inte så stora just nu. Men jag känner mig definitivt mer harmoniskt av sådana enkla saker som att ha städat runtomkring mig, se till att tvinga sig upp i god tid till jobbet på morgonen och när jag får tid att tänka igenom saker. När jag får en lagom dos av socialt umgänge och när jag känner mig behövd och saknad. Det är en hel del som måste stämma med andra ord. Just nu råkar en hel del stämma men vem vet hur det kommer att kännas om en vecka, eller hur det känns imorgon. Jag vill finna nyckeln till långvarig harmoni. Kanske är det så att det kommer med åldern. Tycker att äldre människor i allmänhet känns mer harmoniska.

Lagom är OK

Det känns verkligen som att det är januari, i alla fall i plånboken. Det är nog inte bara jag som är fattig nu. Men trots att jag har sovit bort hela dagen (skööönt!) och är mer eller mindre pank så mår jag rätt bra. I alla fall känner jag mig väldigt mycket mer positiv än i mitt förra inlägg. Livet är OK. Och allt är dynamiskt, skiftande och tragikomiskt. En bitterljuv melodram. En rätt lagom aptitretare utan att komma till huvudrätten. Och om man väl lyckas komma till huvudrätten så smakar den lite för salt. Precis som vanligt alltså.

Lately

Jag vill inte jaga folk, vara den som tar initiativ, vara den som ständigt påminner människor om min existens. Det är så på många sätt i mitt liv. Jag vill vara den som folk SMSar till, som folk ringer till. Som folk skriver till på tinder och på happypancake. Folk är kanske för vana vid att det alltid är jag som tar kontakt så de väntar väl bara på att jag ska höra av mig. Och dejtingvärlden är otroligt ojämställd. Där är det männen som förväntas jaga. Skriver inte jag till en tjej så skriver inte hon och skriver jag inte en jävla novell så skriver tjejen inte tillbaka. Men det är väl så det är, att vara en lagom tjock, rätt lagom attraktiv 33-årig snubbe från en håla utanför Lund. Jag är helt enkelt inte kompatibel med hur det fungerar i samhället. Det känns som jag aldrig har varit det. Inte sen jag var liten har jag känt att jag hör hemma, nånstans egentligen. Det är ingen fas jag går igenom. Det är så det är och alltid har varit.

Jag tror inte att jag är sämre än nån annan, fulare än the avarage guy, dummare eller på något sätt någon som inte går att tycka om. Tänker väldigt sällan så om mig själv. Ändå känner jag mig ensam bland människor och ensam utan människor. Missförstådd kanske, ja. Är jag en narcissist? Tänker jag bara på mig själv? Nej, jag har svårt att se det så. Även om man kanske blir lite självcentrerad av att umgås med sig själv stora delar av tiden.

Lite väl deppig låt och som kanske inte helt passar in men well, som vanligt talar musiken till mig som ingen annan:

Lately, there's no one on your side
It's a shame, it's a shame you lost your magic touch

You feel unhappy, there are shadows more than light
You can't think right, you're losing fights and taking one step back

You're losing grip and bleeding now
All your high hopes fall apart
And you're the one to blame
You try to make it through the night
But the creatures crawl and get you down
There's no getaway

Lately, you're dancing with your lies
No one cares, no one dares to stare you in the eyes

You're thinking maybe it's just a phase you'll pass
As you're standing in this empty hole you call a life

Everywhere I go, all I find is shadows
Everywhere I go, all I find is shadows of me