Energilösa och kärlekslösa höstdagar

Det enda som gör livet värt att leva är kärleken. Utan kärlek känns livet meningslöst. Jag tror att det är därför som jag uppskattar musik så mycket. Den bästa musiken lyckas förmedla kärlek på ett sätt som nästan får en att uppleva samma kärlek som den som skapar musiken. Kärlek i form av musik är ett sätt för mig att överleva, trots avsaknaden av riktig kärlek, som den mellan två människor.

Jag har haft ett par riktigt tunga dagar, då jag har känt mig ensam och i brist av kärlek. Jag har i princip bara sovit och sovit de senaste tre dagarna. Jag har varit trött även efter att jag har sovit en hel natt. Har gått upp på morgonen för att äta lite frukost och sedan har jag gått och lagt mig igen och sovit i princip hela dagen. Det är först idag jag har varit uppe lite längre, men då har jag ändå sovit till klockan 15.00.

När jag mår så här så saknar jag den enda person som jag har kommit riktigt nära. Jag tänker på de riktigt fina stunder vi hade. T.ex. när hon låg på min arm och smekte min kind... vi upplevde en del tillsammans och jag har förstått att det måste ha varit äkta kärlek vi upplevde, kanske inte hela tiden och kanske inte mot slutet men om det inte var kärlek så vet jag inte vad det var.

Jag hade så gärna velat skriva till henne om hur mycket jag saknar henne men jag kan inte göra det. Senast jag gjorde det var kanske för mer en ett halvår sedan, då fick jag ett sådant otroligt kallt svar som gjorde väldigt ont i mig. Förresten så vad hade ett meddelande med "jag saknar dig" gjort mer än rivit upp en massa gamla känslor hos henne, som hon ju till varje pris försöker få bort. Jag borde väl också försöka glömma, gå vidare och rensa bort allt inom mig. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas med det. Det är dessutom bara då som jag mår extra dåligt och känner en extra stor brist på kärlek som dessa känslorna blir extra påtagliga och kommer upp till ytan på ett väldigt smärtsamt sätt.

Jag är ganska trött på att känna mig plågad av ensamhet, känna brist på stöd och brist på stimulans och självuppfyllelse. Det finns inget botemedel, men musiken lindrar åtminstone. Just nu är det Slowdives senaste skiva som lindrar det värsta. Den är otroligt bra.

Jag väntar inte längre på att nåt ska hända

Ibland tror man att bara man väntar tillräckligt länge, så kommer det mirakulöst hända något som förändrar livet och man lever sedan lycklig i alla sina dagar.

Ibland kan man få för sig att fantastiska saker händer andra människor, helt slumpmässigt som förändrar deras liv till det bättre men aldrig en själv.

Det är ju naturligtvis inte så att jag är ett offer för att det aldrig händer mig den typen av saker. Det man lyckas skapa och vinna i livet, det har man att skapa själv.

Man står och stampar i livet och vantrivs när man inte riktigt har den energi eller det driv som behövs för att förändra sitt liv. Men sen tror jag att det finns vissa förändringar man kan göra som startar en positiv kedja, någon tänkare på youtube kallade detta för "keystone" changes. Jag har gjort två förändringar som potentiellt kan leda till att jag orkar ta mig för ännu fler, det är att sluta äta skräpmat och sluta äta kakor/godis. Det har jag lyckats hålla nu i 10 dagar. För att göra saker till en vana krävs enligt vissa 100 dagar. Så det är dit jag siktar. Kanske kan det föra med sig ännu fler positiva förändringar. En annan sådan förändring kan potentiellt vara att jag ger mig ut på långa promenader oftare än innan. Igår var jag t.ex. ute på en 5 kilometers promenad. Imorgon ska jag försöka ge mig ut igen.

Men det som gjorde promenaden alldeles fantastiskt angenäm igår var att jag lyssnade på Slowdives självbetitlade skiva, som kom ut i år efter att bandet hade hållit upp i mer än 20 år. Faktum är att jag lyssnar på den skivan nu. Jag älskar den, den är så jag vill att shoegaze musik ska låta. Det var så bra som när jag först började lyssna på den genren för kanske 15 år sedan, då med band som Low, Galaxie 500, Ida, Cowboy Junkies, Gravenhurst, My Bloody Valentine och The Zephyrs som stora favoriter.

För övrigt, jag låste bloggen ett tag så att bara 2 utvalda polare kunde läsa den. Det skiter jag i nu. Jag har inget att dölja. Jag är en människa med både bra och dåliga sidor, som nog har framgått här i bloggen en del. Tror att jag är precis som de flesta andra i det avseendet. Men jag tycker inte att jag har så mycket att skämmas över men även om jag skäms över vissa saker, så kanske jag skriver dem här ändå, det brukar vara mer välgörande för min själ än om saker inte kom ut.