In a world where everyone is an island, I find myself waiting at the shore

Alla människor är som öar
Det finns vatten runtomkring öarna
Det kan vara sjöar som ibland är så stormiga
Så att de inte går att bygga broar till andra öar
Världen runtomkring är vattnet
Den är luften vi andas och
känslorna som blandas med luften
På öarna ryms det som vi har inom oss

Den gången du når en annan människa
De gångerna bildas en bro
Vårda den och gör den stark
Se till att underhålla dess fackverk

Stormarna lär komma
Träet på bron kan börja vittra
Men om bron används och underhålls
Då kan den hålla i flera tusen år.

Sinnesro

Att leva och känna en inre frid, sinnesro och ett liv utan ångest, är det möjligt?

Jag tror ibland att det är omöjligt. Att känna sig avslappnad och lugn är nog något som många eftersträvar, däribland jag. Det samhället jag och alla andra är en del av verkar vara skapat för att stressa människor, att få dem att känna sig jäktade, ofullkomliga och otillräckliga. Åtminstone verkar stressnivån på många jag känner och mig själv inkluderat vara hög. De gånger jag känner mig stressad är de gånger jag känner att jag har gjort mig impopulär på grund av mina brister. Att folk inte tycker om mig för den jag är och när jag lever över mina ekonomiska tillgångar. Kan jag bli uppskattad och älskad trots mina brister? Uppväger mina kvalitéer mina brister? 

Massa funderingar och jag hittar få svar själv. Konstigt nog säger ofta folk snälla saker om mig har jag märkt. Men det är precis som jag inte tar till mig av beröm längre. 

Well, livsfilosofin jag förespråkar är stoicism och att vara öppen, aldrig skämmas för den man är och bry sig om sina närmaste och att tro på mänskligheten och kärleken. Om det är jag så övertygad att det knappt finns något som kan få mig om att bli exempelvis nihilist eller hedonist. Men om någon annan skulle bedöma mig och mitt sätt att tänka och agera så kanske jag skulle bli ansedd som just nihilist och hedonist. Jag lever för att njuta och jag tror inte på så mycket alls i själva verket, egentligen har jag nog tappat hoppet om mänskligheten och andligheten och jag lever endast för att skapa njutning för mig själv. Men nu råkar mitt yrke handla mycket om att vara ett stöd för andra och jag finner ju någon slags tillfredställelse i det. Och jag är väldig intresserad av politik som ett sätt att föra mänskligheten vidare och skapa ekonomiskt välstånd, trygghet och en hållbar utveckling. Så helt nihilistisk och hedonistisk är jag nog inte.

Enough raljerande. Är rätt trött på mig själv. Vill ägna min tid på musik nu. Ska skapa någon slags technomix nu tänkte jag.

Hearbeat, unbroken

Jag inleder med en lite småcheesy video till en låt som jag tycker är fin. 

Jag tvivlar ibland på kärleken och
speciellt vid sådana tillfällen har jag svårt att sätta ord på mina känslor. Ibland har jag otroligt mycket tankar, känslor och allt bara samlar sig inom mig. När jag inte åt medicin resulterade det ofta i svår ångest. Nu är det hanterbart. Men jag är samtidigt väldig trött, just nu i alla fall. Ibland tror jag att jag återigen har fått problem med min sömnapné. Det är nog inte så. Min apple watch säger att jag går typ 15000 steg om dagen och rör på mig väldigt mycket under en arbetsdag. Det stämmer nog. Jag är väldigt aktiv. Känner inte så stor hunger längre så jag äter mindre, går ner i vikt.

Jag har fått rå om mig själv nu när jag har varit sjukskriven. Det genom att skapa en mer trivsam situation för mig här hemma. Jag köpte en DJ-controller på vilken jag skapar lite mixar, ett akvarium med kampfiskar, en apple watch och bluetooth-lurar, en förstärkare och högtalare och så en Hundkoja, en mini alltså. Alla de sakerna har kostat en hel jäkla del pengar, pengar som jag har lånat av banken naturligtvis. In blanco lån med hög ränta, fördelat på många månader. Det är priset för en depression. Har jag fått "rätt" vård? Jag tror den enda vården man kan få när man är deprimerad som verkligen funkar är kärlek, vänskap och omtanke. Det är liksom det enda som behövs för mig i alla fall. Men två av mina bästa vänner har svåra perioder samtidigt som jag själv också har det. Det är svårt att både vara stöd och få stöd samtidigt men det är så det är att leva ibland. En kamp för att orka vara ett stöd och samtidigt vara en som är i stort behov av stöd själv. Ensam efter långa arbetspass sitter man i sin lägenhet och försöker ägna sig åt eskapism. Ikväll funkade det bra. Jag köpte en ny fisk till mitt akvarium, drack en öl och tittade på Homeland. Det fick mig att må ganska bra.

En kväll nyligen var jag och två vänner på en klubb i Malmö. Där träffade jag en kompis eller bekant kanske man kan kalla henne,  hon hade fått helt fel bild av mig, hon trodde att jag var någon annan. Den andra Daniel som hon trodde att jag var, var tydligen väldigt attraktiv eftersom hon ville inleda något med mig. Det blev lite för mycket för halvdeprimerade Daniel, som klappade ihop totalt kapitulerade i stället för att ta emot henne med öppna armar, intressera sig för henne och låta henne bli en del av mitt liv. Kunde aldrig föreställa mig att hon ens skulle tänka tanken att jag var attraktiv, eftersom jag själv anser henne vara bland de trevligaste och vackraste människor jag har träffat. Kanske var det medicinen som gjorde att jag inte kunde bli attraherad av henne, den verkar ta död på en hel del lust... samtidigt som det skänker en någon slags stabilitet.

Nåväl. Man strävar efter att må så här i livet:

Jag tror ibland(ganska sällan) att jag är bortom räddning. För att räddade, det blir nog en del människor. De måste bli räddade av andra. Själv måste jag vara min egen räddning. Det är jag OK med för tillfället.