Ibland ser man inte skogen för alla träd

I mitt förra inlägg skrev jag om att det fanns något inom mig som sa att jag var menad för att hela och hjälpa människor som har det svårt. Jag funderade lite på vad jag faktiskt har gjort de senaste åren. Det jag kom fram till är att jag har gjort just det. Har hjälpt en hel del ungdomar ganska mycket i mitt yrke som elevassistent. Jag tror inte riktigt att jag förstod. Men är det någonting som jag fyller mina dagar med så är det just det. Jag vill tro att jag har gjort en viss skillnad för vissa elever. Åtminstone har jag fått höra det ett antal gånger. Så det måste väl ligga en del sanning i det?

Ett tankefel jag oftast gör är att jag tänker för stort. Jag måste ibland ta ner mig lite på marken igen. Annars kommer de storslagna tankarna om vad jag kunde ha blivit men inte är ta överhanden. Jag måste försöka ge mig själv lite cred för vad jag faktiskt har åstadkommit.

Jag tror att det handlar lite för mycket om bilden jag har av mitt eget yrke. Det är ju ett fint yrke som behövs i samhället. I allra högsta grad. Vad skulle hända med alla dessa elever om de inte vore för folk som jag? Vi gör en bra insats. Så är det med det.

Finna ens mening

Under mina tonår hade jag en känsla av att jag var menad för någonting stort. Hade en inre dialog med mig själv och när jag resonerade med mig själv så fanns det en röst inom mig som alltid hävdade att jag var menad för att hela människor, att hjälpa och att vara ett stöd för människor. Vara någon som skänker värme och tröst. Den rösten fick mig att alltid att sträva efter att göra gott. Det var en stark, vägledande röst. Men med åren så försvann den gradvis och nu hör jag den inte längre. Kanske för att jag inte riktigt åstadkom det som den ville. Det låter sinnessjukt att jag hörde "röster" men det var inte att så att jag trodde att den kom från någon annan. Möjligen inbillade jag mig ett tag att den kom från någon högre makt. Men det tror jag inte nu. Dock så har jag börjat fundera lite i de banorna. Speciellt efter att dagens horoskop handlade om att jag skulle fundera på min framtid och låta mig drömma och det har jag nu gjort. Jag kom fram till att jag måste, för en gång skull, uppbåda alla krafter, all motivation och styrka jag har och skriva klart min C-uppsats. Det är mitt mål med hösten. Det måste ske, för att jag inte ska förlora all respekt jag har för mig själv.

Ibland tror jag att saker är menade att hända, kanske inte utstakat precis på sekunden eller ens månaden. Mer att man måste mogna fram till saker och att det då händer. Det som alltid var menat att det skulle hända. På något sätt är vi programmerade, genom vårt tankesätt, vår uppfostran eller kanske rentav eller delvis från ovan. Jag vågar inte hävda att det med säkerhet är så men ibland känns det bara så. Beslut som har hägrat i skyarna mognar fram tillsammans med din egen mognad och så plötsligt står man där en dag och gör det som man kanske hade en föraning om att det skulle hända, eftersom man var menad för det. Så tror jag det är med min examen, jag var inte mogen för att ta den eftersom jag inte tog det på allvar, kanske kommer den nu, kanske är tiden inne. Jag hoppas det, för då finns det hopp.

Bilden nedan tog jag när jag var ute på promenad ikväll med min vän J. Naturen har en enorm inverkan på mitt välbefinnande.

Tankar som tynger, låt dem flyga

Jag har i tid och otid skrivit mest för att låta tankarna flyga, låt dem lätta, få vingar. När man släpper loss något och låter tankarna försvinna ut i etern brukar det kännas som man själv lättar lite.

Jag är inne i en ganska bra period. Jag har jobbat på ett gruppboende i sommar. Det har gått bra. Något som kanske inte är en merit för många men för mig är det ett tecken på hälsa att jag inte har varit frånvarande en enda gång, trots att det har känts tungt ibland. Jag funderar på vad det kan bero på. Inte mycket har förändrats sedan den tid då det kändes väldigt tungt. Det enkla svaret torde vara att tiden har liksom löst upp de tunga knutarna eller om man ska använda en annan liknelse; vattnat ur dem, liksom spätt ut dem. Vissa saker känns bara inte lika relevanta om de upplevs varje dag utan att något hemskt händer och utan att ens farhågor besannas. För med handen på hjärtat, när besannades mina farhågor någonsin på det viset att det totalt förstörde mitt liv? Det är ju ytterst sällan om ens någonsin. För om man ser saker med ett nyktert öga så skulle man kunna förutspå vad som kommer hända. På det viset är det rättvist. Jag har det ganska bra. Egentligen kan alllt som tynger mitt hjärta kokas ner till två ganska lättlösta problem, om det ens kan kalla problem. De kan mer liknas vid ett hinder för välmående. Det handlar framförallt om att jag känner att jag inte har besökt min far tillräckligt mycket. Jag älskar honom men är samtidigt lite rädd. När jag är där blir jag ledsen men när jag inte är där på ett tag blir jag kanske ännu mer ledsen. Det är bara att åka dit med andra ord. Det andra handlar om att jag har spenderat lite väl frikostigt med pengar på prylar. Saker som jag på ett sätt har råd med men det lämnar inte mycket pengar till att långsiktigt spara och få mer kontroll över min ekonomi. Å andra sidan så har jag haft mycket kul med dessa prylar och tja, jag får väl ändå säga, att tillvaron inte är tillräckligt fylld med stimulans från annat håll än att jag faktiskt har känt mig nödgad att finna stimulans bland döda ting.

Annars fortsätter mitt lite halvhjärtade sökande på lycka. Jag inser att jag skulle bli lyckligare om jag träffade en fin tjej men på något sätt så orkar jag inte riktigt lägga manken till. Jag kommer nära och vill inte lägga energi på att det ska gå bra. Men jag tror att när jag verkligen har hittat den där tjejen som jag verkligen vill ha ett förhållande med så kommer jag nog att hitta den där energin. Jag kanske har hittat en sådan men har inte lyckats hitta en bra strategi för att vinna hennes hjärta.

Nåväl, nu har jag låtit tankarna flyga, hoppas att de kan lätta lite från mitt hjärta nu och flyga ut och kanske hitta någon där ute att landa på, vad gott det nu skulle bringa.