Ilska

Vad är problemet med detta samhället? Jag drar mig in i det längsta för att skylla mina egna problem på "samhället" därför att i många fall så är det ju inte samhället det är fel på utan en själv. Men jag kan faktiskt inte komma fram till någon bättre slutsats än att en del av mina problem faktiskt har med samhället att göra.

För här, i det socialistiska Sverige, lever många ensamma och har svårt att känna att deras sociala behov tillfredsställs. Jag är långt ifrån ensam om att känna det. Vi har bland de högsta procenten singelhushåll i världen i det här landet. Man märker också på folk man pratar med att många kan känna sig ensamma. Men det är, tror jag, ganska många som inte vågar erkänna det eftersom det anses "fult" att säga att man känner sig ensam.

Jag tycker inte att internetdejting är ett bra sätt att försöka hitta en partner om man känner sig ensam. Men det är ju det man mer eller mindre tvingas till. För mig, som är rätt så dålig på att flörta IRL och som väl inte anses får vara den mest utseendemässigt fagra individen i världen är det det alternativet som erbjuds. Väl på olika dejtingsidor märker man hur svårt det är även där. Flera singeltjejer som är registrerade på dejtingsidor vittnar om samma sak, de blir fullständigt översköljda av meddelanden från allehanda män och det blir omöjligt för dem att sålla bland dem. Tinder har dessutom blivit ett sätt för vissa att få bekräftelse genom att de i princip samlar på "matchningar" från snygga killar utan att egentligen ha särskilt stort intresse av att träffa dem.

Jag har en hel del goda vänner. Men dem träffar jag oftast bara på helgerna. Spontana besök inträffar sällan varför man oftast sitter ensam på vardagskvällarna. Jag önskar att folk bara kunde titta förbi utan att ha nåt "ärende" utan det enda "ärendet" skulle vara att umgås. Det händer visserligen men allt för sällan.

Jag har en polsk bekant som det faktiskt händer att hen besöker mig lite då och då spontant. Jag funderar ibland på om det är för att hen är polack som hen gör det. Det verkar inte vara så att spontana vänskapliga hembesök ligger inom den svenska kulturen. Men då tycker ni väl att jag generaliserar lite för mycket? Det brukar oftast vara argumentet när man pratar om hur folk från en viss kultur är.

Men det här handlar också om att jag inte har särskilt nära band med min familj med det menar jag mina föräldrar och att jag inte lever i något parförhållande. Det är klart att mitt sociala behov är större då. Då blir det så att man ser sina vänner som sin "familj" och när de inte riktigt tillfredsställer ens behov så blir det att man känner så här.

Jag har ett behov att bli bekräftad, sedd och omtyckt som de flesta andra. Jag behöver få höra att jag är bra, snäll, snygg, trevlig osv. Men även om man vet att ens vänner kanske tycker det så behöver jag också höra det från dem. Det är dock inte ofta man får höra det. När jag påpekade sist det för en vän fick jag höra att jag är som en "bror" för honom vilket jag naturligtvis blev glad att få höra. Men då har jag så att säga fiskat rätt rejält efter det så då betyder det tyvärr inte lika mycket som om hen hade sagt det lite mer spontant.

Så om mina vänner läser detta, testa att spontanbesöka mig  någon gång, ni anar inte hur glad jag skulle bli.

How is your life today?

Jag är förkyld. Har dragit på mig nåt tråkigt virus eller bakterie. Kvittar vilket. Hade feber och så i alla fall. Inte så himla bra. Vill inte vara borta från jobb men jag är ju tyvärr tvungen. Det är andra gången på kort tid jag tvingas vara hemma. Förra gången var jag också förkyld. Det är ett elände att jag blev förkyld igen. Men så är det bara. Inte mycket att göra åt saken än att vara hemma och hoppas på att bli frisk snabbt igen. Men jag känner mig frustrerad. Inte bara över det.

Det jag är frustrerad över är knappt värt att hålla på att skriva sig varm om här för det handlar om mycket av det jag tidigare har skrivit om: en känsla av brist på mening i livet och ensamhet.

Det jobbiga är att när man går hemma ensam och är sjuk så kommer dessa jobbiga tankar fram på ett helt annat sätt än när man jobbar. Får väl försöka hålla dem borta så gott det går. De tar för mycket energi från en men det går ju inte riktigt att hindra dem från att komma.

Jag funderar annars på det här med hur jag föreställde mig att mitt liv skulle se ut nu, för 10 år sedan.
Jag tror inte att jag tänkte så mycket på hur det skulle se ut men om jag gjorde det så kanske jag inte hade tänkt att det skulle bli just så här. Men det är inte konstigt att det blev så här. Det är en fullt naturlig utveckling som är resultatet av alla de ibland bra och ibland dåliga val jag har gjort. Jag är nog tyvärr rätt övertygad om att många av valet tyvärr har varit dåliga men det är ju lätt att vara efterklok och jag har ju alltid gjort det som kändes rätt vid tillfället då valet gjordes. Oavsett så är jag inte särskilt lycklig. Jag borde ha åstadkommit mer vid det här laget. Men jag har ju i allra högsta grad chansen att åstadkomma mer om jag bara lägger manken till och gör något som jag verkligen tror på. Det gäller bara att hitta det som jag tror på. Vad det skulle kunna vara har jag för tillfället ingen aning om, lika lite som jag har haft tidigare. Så det som återstår för mig är att fortsätta att söka efter det, en dag kanske jag har helt klart för mig vad jag ska göra och då kommer jag lägga all kraft på att genomföra det. Eller så lurar jag mig själv och jag hinner att bli gammal och då kommer det att vara för sent.

Annars så har jag lyssnat en massa på Opeth senaste album Sorceress. Det är bra men kanske inte lika bra som deras äldre album. Har i varje fall beställt en lyxutgåva som innehåller skivorna på vinyl samt CD och lite extramaterial. Ska bli roligt att gå igenom allt när det kommer. Musiken är som alltid balsam för själen och hjälper en att ta sig igenom svåra stunder. Tack Mikael Åkerfeldt (sångaren i Opeth) som skänker mig mycket glädje. Här är en länk till en av låtarna på albumet:

Ibland ser man inte skogen för alla träd

I mitt förra inlägg skrev jag om att det fanns något inom mig som sa att jag var menad för att hela och hjälpa människor som har det svårt. Jag funderade lite på vad jag faktiskt har gjort de senaste åren. Det jag kom fram till är att jag har gjort just det. Har hjälpt en hel del ungdomar ganska mycket i mitt yrke som elevassistent. Jag tror inte riktigt att jag förstod. Men är det någonting som jag fyller mina dagar med så är det just det. Jag vill tro att jag har gjort en viss skillnad för vissa elever. Åtminstone har jag fått höra det ett antal gånger. Så det måste väl ligga en del sanning i det?

Ett tankefel jag oftast gör är att jag tänker för stort. Jag måste ibland ta ner mig lite på marken igen. Annars kommer de storslagna tankarna om vad jag kunde ha blivit men inte är ta överhanden. Jag måste försöka ge mig själv lite cred för vad jag faktiskt har åstadkommit.

Jag tror att det handlar lite för mycket om bilden jag har av mitt eget yrke. Det är ju ett fint yrke som behövs i samhället. I allra högsta grad. Vad skulle hända med alla dessa elever om de inte vore för folk som jag? Vi gör en bra insats. Så är det med det.

Finna ens mening

Under mina tonår hade jag en känsla av att jag var menad för någonting stort. Hade en inre dialog med mig själv och när jag resonerade med mig själv så fanns det en röst inom mig som alltid hävdade att jag var menad för att hela människor, att hjälpa och att vara ett stöd för människor. Vara någon som skänker värme och tröst. Den rösten fick mig att alltid att sträva efter att göra gott. Det var en stark, vägledande röst. Men med åren så försvann den gradvis och nu hör jag den inte längre. Kanske för att jag inte riktigt åstadkom det som den ville. Det låter sinnessjukt att jag hörde "röster" men det var inte att så att jag trodde att den kom från någon annan. Möjligen inbillade jag mig ett tag att den kom från någon högre makt. Men det tror jag inte nu. Dock så har jag börjat fundera lite i de banorna. Speciellt efter att dagens horoskop handlade om att jag skulle fundera på min framtid och låta mig drömma och det har jag nu gjort. Jag kom fram till att jag måste, för en gång skull, uppbåda alla krafter, all motivation och styrka jag har och skriva klart min C-uppsats. Det är mitt mål med hösten. Det måste ske, för att jag inte ska förlora all respekt jag har för mig själv.

Ibland tror jag att saker är menade att hända, kanske inte utstakat precis på sekunden eller ens månaden. Mer att man måste mogna fram till saker och att det då händer. Det som alltid var menat att det skulle hända. På något sätt är vi programmerade, genom vårt tankesätt, vår uppfostran eller kanske rentav eller delvis från ovan. Jag vågar inte hävda att det med säkerhet är så men ibland känns det bara så. Beslut som har hägrat i skyarna mognar fram tillsammans med din egen mognad och så plötsligt står man där en dag och gör det som man kanske hade en föraning om att det skulle hända, eftersom man var menad för det. Så tror jag det är med min examen, jag var inte mogen för att ta den eftersom jag inte tog det på allvar, kanske kommer den nu, kanske är tiden inne. Jag hoppas det, för då finns det hopp.

Bilden nedan tog jag när jag var ute på promenad ikväll med min vän J. Naturen har en enorm inverkan på mitt välbefinnande.

Tankar som tynger, låt dem flyga

Jag har i tid och otid skrivit mest för att låta tankarna flyga, låt dem lätta, få vingar. När man släpper loss något och låter tankarna försvinna ut i etern brukar det kännas som man själv lättar lite.

Jag är inne i en ganska bra period. Jag har jobbat på ett gruppboende i sommar. Det har gått bra. Något som kanske inte är en merit för många men för mig är det ett tecken på hälsa att jag inte har varit frånvarande en enda gång, trots att det har känts tungt ibland. Jag funderar på vad det kan bero på. Inte mycket har förändrats sedan den tid då det kändes väldigt tungt. Det enkla svaret torde vara att tiden har liksom löst upp de tunga knutarna eller om man ska använda en annan liknelse; vattnat ur dem, liksom spätt ut dem. Vissa saker känns bara inte lika relevanta om de upplevs varje dag utan att något hemskt händer och utan att ens farhågor besannas. För med handen på hjärtat, när besannades mina farhågor någonsin på det viset att det totalt förstörde mitt liv? Det är ju ytterst sällan om ens någonsin. För om man ser saker med ett nyktert öga så skulle man kunna förutspå vad som kommer hända. På det viset är det rättvist. Jag har det ganska bra. Egentligen kan alllt som tynger mitt hjärta kokas ner till två ganska lättlösta problem, om det ens kan kalla problem. De kan mer liknas vid ett hinder för välmående. Det handlar framförallt om att jag känner att jag inte har besökt min far tillräckligt mycket. Jag älskar honom men är samtidigt lite rädd. När jag är där blir jag ledsen men när jag inte är där på ett tag blir jag kanske ännu mer ledsen. Det är bara att åka dit med andra ord. Det andra handlar om att jag har spenderat lite väl frikostigt med pengar på prylar. Saker som jag på ett sätt har råd med men det lämnar inte mycket pengar till att långsiktigt spara och få mer kontroll över min ekonomi. Å andra sidan så har jag haft mycket kul med dessa prylar och tja, jag får väl ändå säga, att tillvaron inte är tillräckligt fylld med stimulans från annat håll än att jag faktiskt har känt mig nödgad att finna stimulans bland döda ting.

Annars fortsätter mitt lite halvhjärtade sökande på lycka. Jag inser att jag skulle bli lyckligare om jag träffade en fin tjej men på något sätt så orkar jag inte riktigt lägga manken till. Jag kommer nära och vill inte lägga energi på att det ska gå bra. Men jag tror att när jag verkligen har hittat den där tjejen som jag verkligen vill ha ett förhållande med så kommer jag nog att hitta den där energin. Jag kanske har hittat en sådan men har inte lyckats hitta en bra strategi för att vinna hennes hjärta.

Nåväl, nu har jag låtit tankarna flyga, hoppas att de kan lätta lite från mitt hjärta nu och flyga ut och kanske hitta någon där ute att landa på, vad gott det nu skulle bringa.

Komplexa komplex

Jag har tänkt. Det känns som att jag tänker för mycket. Kan man tänka för mycket? Det går ju liksom inte att hejda ens hjärna från att tänka. Den här gången har jag tänkt en del på komplex och saker som inte är så bra som man vill att de ska vara och hur man kan tänkas tackla dessa problem.

Komplex är något som kan hämma en väldigt mycket. Jag känner ibland mig så oattraktiv att jag knappt vill gå utanför dörren. Sen om jag väl gör det så känner jag mig osäker bland dem jag träffar. Det är otroligt sällan dock att jag får någon kommentar som handlar om det som jag har komplex över. Så varför går man runt och nedvärderar sig själv hela tiden? Jag tänkte att det kanske har med mognad att göra. Jag är 31 år men känner mig ibland lika osäker som en tonåring. Borde jag inte helt enkelt sluta med det nu. Acceptera mig själv som jag är. Det kanske är ett önsketänk men tänk om man åtminstone kunde lura sig själv att varje gång man börjar noja sig framför spegeln om ens utseende, att bara säga NEJ till det beteendet. Helt enkelt räcka ett stort Fuck-you till all denna negativitet. Jag vet att det går med annan slags negativitet. Det går att sätta stopp innan det går för långt. Om man konsekvent hela tiden bara inte låter denna negativitet få ta upp ens tid så kanske man till slut kan bli fri från den. Eller åtminstone känna sig friare.

Samtidigt är ju naturligtvis ett visst mått av självkritik bra. Om man exempelvis är  överviktig så vore det kanske inte det smartaste att bara skita i detta faktum. Det är ju trots allt rätt så ohälsosamt med övervikt. Men det blir jobbigt för en om man mår dåligt över det ofta. Det ska man absolut inte behöva. Bara man är medvetet om att man borde göra något åt det men ändå få lov att känna sig vacker, eller åtminstone att man inte känner sig oattraktiv på grund av sin övervikt. För det är absolut inte så att det är endast smala människor som har privilegiet att vara snygga.

Så från och med nu ska jag bara säga FETNEJ till mina komplex. De kan dra åt helvete. Jag duger som jag är!

Friare ensam?

Jag har funderat en del på det här med frihet. De flesta människor vill känna sig fria. Man vill känna sig fri att göra det man vill. Man vill känna ekonomisk frihet. Man vill inte känna sig tvingad att göra saker som man inte vill. Det finns också otaliga exempel på folkgrupper som kämpar för att bli fria från förtryck, ockupation och för självbestämmande. Genom historien har det funnits många frihetskämpar som har kämpat hårt för att deras folk ska kunna känna sig fria.

I USA är begreppet "freedom" heligt. De brukar ju kalla sig för "the land of the free". Många länder runt om i världen har slagits sig fria från kolonialism. Kort sagt, frihet är otroligt viktigt. Här i Sverige tar vi vår frihet lite för givet. Det känns på något sätt väldigt avlägset att vi i Sverige skulle få fåra fri- och rättigheter allvarligt inskränkta.

Men jag tänker här mer skriva om frihet på ett mer personligt plan. Jag är för tillfället inte i något förhållande och det ser ut som att det kommer att förbli så ett bra tag. Det är naturligtvis svårt att sia om framtiden men just nu är det så i alla fall. Jag har ibland känt mig ensam och haft svårt att anpassa mig till ett liv där jag lever ensam. Men det finns ju onekligen mycket positivt med att vara singel. En sån sak handlar om frihet. För även om jag är ensam så är jag ju på något sätt friare också. Jag kan välja att leva lite som jag vill. Jag har ingen att ta hänsyn till på samma sätt. Det är både bra och dåligt. Det blir dåligt om den här friheten gör att man till exempel inte lagar bra och hälsosam mat, eftersom man inte tycker att det spelar någon roll därför att man bara lagar till sig själv. Det blir ju fel då. Man borde i stället tänka att den mest värdefulla personen i ens liv är en själv, följaktligen borde man ju laga så bra mat som möjligt, därför att de påverkar ju i allra högsta grad ens hälsa.

Frihet ställer krav på en. Att man gör det bästa av sin situation. I stället för att man blir passiv när ingen ställer krav på en borde man ju ta tillvara på sin frihet och göra saker som man mår bra av och som för en framåt. Det är ett problem för mig. I stället för att njuta av min frihet så blir jag ibland lite för passiv. Men jag har insett att det är lättare att ta tag i sig själv när jag inte behöver ta ansvar för eller ta hänsyn till att andra ska må bra. Jag har inga barn och ingen sambo som jag måste se till att de också mår bra. Jag har nyligen börjat träna på gym med en polare. Det är ett sätt att ta ansvar för sig själv och sin hälsa. Nu funderar jag på hur jag ska göra för att ändra min kost så att jag äter mer hälsosamt och billigare. Det har blivit lite för mycket snabbmat och färdigmat och för lite hemlagat och nyttigt. Jag vet många i min närhet som har blivit vegetarianer och jag börjar mer och mer känna att det kan vara något för mig. Åtminstone borde jag minska mitt köttätande och också minska mitt intag av tomma kalorier och ersätta det med grönsaker och frukt.

Det jag vill försöka förmedla är ensamhet inte nödvändigtvis är något dåligt. Att ensamhet också innebär ett större mått av frihet. Naturligtvis vill jag inte leva ensam resten av mitt liv. Men eftersom jag är det nu så borde jag ta chansen att se till att göra det bästa av det. Nu har jag chansen att bygga upp mig själv och se till att använda min frihet till något gott och konstruktivt. Det är det mitt liv ska handla om framöver.

Att ta vara på sig själv

Alla människor är värdefulla och har något de är bra på eller åtminstone tycker om att göra. Jag har ju länge funderat på vad jag gillar att göra. Det jag har kommit fram till att jag gillar att göra nästan vad som helst om det är i rätt sällskap. Att göra något själv eller med folk man inte trivs med är aldrig lika roligt.Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli bra på nästan vad som helst, bara jag hade folk omkring mig som trodde på mig, stöttade mig och erbjöd mig intellektuell stimulans och vänskap.

Då tänkte jag genast att vad jag än har sysslat med i mitt liv, så har det alltid varit kul och stimulerande om jag hade just det jag nämnde ovan men samtidigt så har något som jag inte riktigt har förstått hänt med mitt sätt att tänka.

Jag har varit dålig på att ta tillvara på andra människor. Inte vågat komma folk nära, inte släppt in folk i mitt liv. Ofta har det nog synts att jag inte riktigt känner att jag passar in på olika ställen jag har jobbat på. Den inställningen är så felaktig den kan bli, för att ta vara på sig själv är att ta vara på andra i ens närhet. Att vara vänskaplig och öppen mot andra ger samma sak tillbaka. Därmed mår man bra.

Jag vill inte vara en stöddig besserwisser men framstår nog ändå som en sådan i olika sammanhang. Att se sig själv utifrån under en vanlig dag hade nog gjort mycket för ens förståelse för sig själv. Men det är väl just det jag försöker göra, utan att filma eller be någon filma mig. Jag försöker bilda mig ett perspektiv som inte är så himla färgat av mig själv. Det perspektivet är viktig att försöka ha.

Samtidigt tror jag nog att många människor ägnar ganska lite tankar på mig eller andra som inte står dem särskilt nära. Det är inte så att jag går runt och tänker på andra hela tiden och då tror jag inte att folk går runt och tänker på mig heller. Men det är i stunden då jag möter människor som mitt beteende blir viktigt och där tror jag att jag har en del att jobba på. Jag har inte varit en bra lagspelare, jag har mest bowlat ensam. Det vill jag ändra på.