Det går ju faktiskt bra för mig. OK att det inte går särskilt bra med matten men det ska nog inte vara några konstigheter att lösa, efter hundra om och men.
Det är faktiskt det som är min akilleshäl. Jag som har alla förutsättningar för att lyckas men anstränger mig ofta minimalt. Det finns tillfällen då jag verkligen anstränger mig och resultat blir då oftast mycket bra.
Skrämmande mycket handlar om bristen av lust i stället för att vara full av jävlaranamma, glädje och vilja. Det märker jag också när jag går tillbaka och läser vad jag har skrivit i den här bloggen. Det finns dock inte mycket jag inte skulle göra för dem jag tycker om. Där är jag fullt lojal och redo att ställa upp, alltid. Men egentligen är det en helt annan sak.
Jag skjuter upp allt till förbannelse. Hur gör man för att bryta mönstret? Måste man känna ett allvarligt hot av att misslyckas eller måste man kanske först tvinga sig själv att kämpa hårt för att lyckas med nåt riktigt stort? Så kanske det är. Men jag känner sällan varken det ena eller det andra. När jag lyckades med min IB-examen kändes det inte särskilt stort. Vet inte varför. Kanske för att jag kunde ha gjort det ännu bättre. Men man kan man inte bara nöja sig med att ha gjort nåt om inte fullt så bra som man hade kunnat men åtminstone tillräckligt bra för att bara bli tillfredställd av att faktiskt ha lyckats hyfsat? Det räcker nog inte för mig är jag rädd. Gör jag inte nåt så bra som det överhuvudtaget går så ger det mig ringa tillfredsställelse. Och jag vet att min kapacitet är enorm för att göra saker oerhört bra men jag vill ändå inte! Oerhört skum logik. Förklaringen är väl att vi människor är av naturen lata. Vi gör bara det vi måste. Så är aporna också. Det sa i varje fall vår biologi-lärare på gymnasiet. Han har väl rätt. Jag tror att det måste vara människans största förbannelse, tillsammans med girighet kanske.
No comments:
Post a Comment