Insikter och postapokalyps

 Efter min mors stroke kom hon aldrig hem igen. Hon kommer att leva sina sista dagar på ett äldreboende. Jag har bara henne kvar men jag känner mig rätt färdig med henne, på nåt sätt. Hon känner inte igen mig, vet inte vad hon själv heter och kan inte längre gå.

Så vad som en gång var min mor är inte längre samma person. Demenssjukdomen och stroken har tagit bort det mesta av hennes personlighet och hennes intelligens. När jag kommer dit så besöker jag endast ett skal med väldigt lite kognitiv funktion kvar. Jag har i praktiken tagit farväl redan.

Men det känns rätt skönt. Mitt ansvar är slut. Jag är inte längre bunden av hennes hjälpbehov.

Huset, som morsan och farsan har bott (och jag i omgångar) ska säljas och jag har fått en lägenhet i Landskrona. I November går flytten dit och tiden fram tills dess kommer att bestå i att bara försöka förbereda inför den. 

Jag bad Arbetsförmedlingen om att få fortsätta den utbildning jag inte avslutat. Hade ett möte för några veckor sedan. Eller snarare ner än månad sedan men har inte hört ett ljud sedan dess.

Jag är en person med EIPS och det gör mig lynnig, känslostyrd och konstant ångestfylld. Vem som vill ha en sån på sin arbetsplats vet jag icke. Vad jag däremot vet är att jag kommer att göra allt för att försöka få ett drägligt liv ändå.

Hur det kommer att ske är inte riktigt klart än men jag vet vad jag måste göra och jag känner att jag snart har ganska bra koll på hur jag rent praktiskt ska göra.

Jag lyssnar på Raime ikväll och albumet Quarter Turns over a Living Line. Otroligt mörkt, suggestivt och som från en postapokalyps. Älskar det.

Ett vitt papper

 Jag sitter och stirrar på ett vitt papper. Eller, egentligen är det inte ett vitt papper utan något som liknar ett vitt pappersark på en skärm. Ja, exakt det som jag nu har börjat fylla med bokstäver. Klockan är 23.37 och jag kan som vanligt inte riktigt somna. Massvis med tankar rör sig bakom pannbenet och jag kan bara inte riktigt sortera allt, därför tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på att göra något som ibland kan hjälpa att organisera tankarna lite; att skriva ner dem.

Först och främst, jag har inte kommit särskilt långt i livet sedan jag skrev här sist. Jag är fortfarande arbetslös, hoppade av en utbildning jag gick för ett par månader sedan. Sedan dess har jag inte gjort särskilt mycket. För snart en månad sedan fick min mor en stroke, hon hamnade på sjukhus. Ett tag trodde jag inte att hon skulle överleva, läkaren sa att det var fifty/fifty och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag bor sedan några år med mamma och om hon hade försvunnit ur mitt liv så hade det känts otroligt jobbigt med tanke på att jag då i princip skulle bli helt ensam, utan någon egentlig nära familj och iofs inte heller någon avlägsen familj heller att räkna med.

Men hon överlevde och befinner sig just nu på ett korttidsboende, tanken är att hon ska återvända hem inom någon vecka och imorgon är det ett möte med kommunen om hur hennes hjälpbehov ska se ut med biståndshandläggare, sjuksköterska, god man och mig. 

På grund av att jag har bott med mamma har vi kunnat dela på kostnaderna för att bo i huset och det har fungerat bra. När mamma nu är såpass sjuk att hon egentligen borde komma in på ett boende så lämnar det mig i en ganska jobbig sits. Jag kommer få svårt att överleva på den inkomst jag har nu om jag ska bo kvar i huset men jag tänker försöka få det att funka, genom att leva så ekonomiskt och sparsamt jag kan, borde det gå att betala de kostnader som finns för att bo här.  Jag är dock orolig för hur det kommer att sluta och hur allt kommer att fungera, om jag kommer att bo i huset ensam.

Sedan är det läget i världen som bekymrar mig. Jag nås hela tiden av nyheter om vad som sker i det stora landet i väst, dvs. USA och jag blir starkt påverkad av det, trots att jag försöker att skärma av mig så kan jag bara inte stoppa mig själv från att gå in och läsa. USA går mot en väldigt auktoritär riktning under Trump. Samtidigt sker det ohyggliga krigsförbrytelser i Israels krig i Gaza som jag mår uppriktigt illa av att följa. Kriget i Ukraina pågår än och trots massa så kallade "fredsförhandlingar" händer inget utan hundratals dör varje dag på båda sidor. Samtidigt som allt detta händer börjar AI bli riktigt kraftfullt och det pratas mer och mer om en "singularitet" ska komma där AI blir självmedvetet.

AI är fantastiskt men det är också skrämmande på grund av att vi inte riktigt vet vad det ska leda till. Om det blir till stor hjälp för människan eller om det tvärt om kommer att leda till att folk mister sina jobb med massarbetslöshet som följd, något som utan tvekan lär innebära stora påfrestningar för samhället.

AI har chansen dock att leda till att vi får ett kraftfullt hjälpmedel till att exempelvis hitta botemedel mot sjukdomar exempelvis. Det kan leda till mycket positivt också.

Jag har tagit en lergigan och ska väl försöka runda av snart. Det blev en liten text av mina funderingar och jag kommer knappast vinna Pulitzer-priset för den men det gjorde i alla fall att jag kände mig lite lugnare. Samtidigt har jag lyssnat på skön musik av ett jazzband som heter Ancient Infinity Orchestra och deras skiva River of Light. Härligt avslappnande spirituell jazz.

Skapa mening från lidande

Lidandet är mänskligt. Det är en del av att vara människa att lida. Det finns till och med dem som tror att det finns metafysiska varelser som lever av vårt lidande. Eller att lidandet är ett resultat av att man har syndat i tidigare liv.

Allt det skulle innebära att lidandet är utanför ens kontroll. Att det är ofrånkomligt. Jag vägrar tro det. Jag är ett resultat av mina egna handlingar här och nu, i denna existens. Jag har en fri vilja. Om jag lider, så är det för att jag har valt det. Det låter väl kanske orimligt. Men jag tror att många väljer att ta lidandet som det innebär att inte arbeta långsiktigt för ett mål man har satt för sig i stället för tvärtom. Det är enklare och det kommer att innebära att man aldrig blir riktigt lycklig. Klart är för mig i alla fall, att om man är fångad i ett mindset där lite lidande varje dag under hela ens liv är att föredra i stället för ett tungt lidande under perioder av ens liv för att nå ett upphöjt mål, som det kan vara att ta examen eller starta ett företag som blir framgångsrikt så kommer man att stanna där.

Men det finns alltid ett alternativ. Jag tror att man inte behöver lida så mycket alls, vare sig man gör ett tungt arbete för att nå ett mål eller om man lever ett slackerliv. Allt handlar om just mindset och att träna sig själv till att ta allt med en nypa salt, ta allt med ro och gott mod. Lösningen är stoicism. Att stå fast, stå stark och stadigt och vara en klippa som man kan luta sig själv mot och även låta andra luta sig emot.

Det är den livsfilosofin som tilltalar mig mest och jag hoppas att jag kan nå en form av stoisk styrka inom mig en dag. Min hjärna arbetar för det varje dag. Att stå stark och fast, utan något enormt behov av bekräftelse. Jag behöver dock känna mig älskad och behövd, dit har jag långt till att känna mig. Men kanske är det inte helt uteslutet för mig att känna än.

Till A

När fåglar kommer tillbaka till våren, då tänker jag på dig.

För du är som en fågel i ständig rörelse. Du är fri men du har dina invanda mönster. Du flyger gärna dit där det finns mat och värme. Men du stannar inte gärna länge på samma plats. 

Du är en modig individ som ibland flyr in i naturen men inte heller där lyckas du alltid hitta frid.

Modet handlar mer om att du alltid vågar öppna nya dörrar och söka nya erfarenheter och nya glädjeämnen. Men uthålligheten och det mer djuplodande sökandet går dig ofta förbi.

Din kärlek till människan är stor. Den familjära kärleken är stor men du är på din vakt när ny kärlek finns inom räckhåll men dit övergripande mod guidar dig ändå oftast rätt. Den stora kärleken väntar på dig och du har förtroende för att den finns där för dig.

Djuren älskar du förbehållslöst. För de kan aldrig göra dig illa. Du vill dem bara väl och de ser detta och ger dig kärlek tillbaka.

Men fortfarande, trots att jag har försökt se in i dig, förblir lager av dig osynliga. Jag hade önskat se dem och uppleva dig en morgondag, kanske en gryning i maj när solens strålar lägger sig och glittrar på havet.

Käraste Anna, må du hitta mer än mat och värme, mer än det familjära. Må du uppleva det stora äventyret det är i att vandra längs en okänd landsväg. 

Egenvärdet

 Jag har länge trott att jag är en ganska bra person i grunden, trots mina tillkortakommanden. Jag har en viss intelligens och allmänbildning och jag försöker vara en god medmänniska till de flesta. Det är väl gott så, men det finns flera kriterier som man borde uppfylla ifall man ska ses som en bra person. Eller åtminstone så tror jag inte längre kan se mig själv som en stark person. Jag är nog ganska svag. Varför säger jag det? Jo, de flesta jobb som jag har lyckats få har jag varit tvungen att avbryta på grund av ångest. Jag undrar ifall det gör mig svag. Jag har oftast kämpat tills jag inte har orkat längre men är den tröskeln lägre än för andra människor? Vad betecknas som "normalt" med ångest innan folk hade gett upp? Jag kommer aldrig att veta. Är jag en "quitter" helt enkelt. Är jag arbetsskygg? En förlorare? Hade någon annan, helt vanlig person gett upp långt tidigare eller långt senare än jag? Jag kan omöjligt veta och det kanske är lika bra. 

Allt jag vet är att jag inte mår bra men ibland vet jag inte alls varför, jag förstår inte hur man kan ha så här mycket ångest hela tiden. Ingenting är ett direkt hot men den här tillvaron jag lever, den är så ostimulerande och jag känner en stor avsaknad av kärlek och familj. Jag känner att jag är ensam största delen av tiden och att inget jag gör är viktigt för någon eller att det jag gör har någon som helst betydelse för mänskligheten. Det är väl där som svaret ligger antar jag.