Lidandet är mänskligt. Det är en del av att vara människa att lida. Det finns till och med dem som tror att det finns metafysiska varelser som lever av vårt lidande. Eller att lidandet är ett resultat av att man har syndat i tidigare liv.
Allt det skulle innebära att lidandet är utanför ens kontroll. Att det är ofrånkomligt. Jag vägrar tro det. Jag är ett resultat av mina egna handlingar här och nu, i denna existens. Jag har en fri vilja. Om jag lider, så är det för att jag har valt det. Det låter väl kanske orimligt. Men jag tror att många väljer att ta lidandet som det innebär att inte arbeta långsiktigt för ett mål man har satt för sig i stället för tvärtom. Det är enklare och det kommer att innebära att man aldrig blir riktigt lycklig. Klart är för mig i alla fall, att om man är fångad i ett mindset där lite lidande varje dag under hela ens liv är att föredra i stället för ett tungt lidande under perioder av ens liv för att nå ett upphöjt mål, som det kan vara att ta examen eller starta ett företag som blir framgångsrikt så kommer man att stanna där.
Men det finns alltid ett alternativ. Jag tror att man inte behöver lida så mycket alls, vare sig man gör ett tungt arbete för att nå ett mål eller om man lever ett slackerliv. Allt handlar om just mindset och att träna sig själv till att ta allt med en nypa salt, ta allt med ro och gott mod. Lösningen är stoicism. Att stå fast, stå stark och stadigt och vara en klippa som man kan luta sig själv mot och även låta andra luta sig emot.
Det är den livsfilosofin som tilltalar mig mest och jag hoppas att jag kan nå en form av stoisk styrka inom mig en dag. Min hjärna arbetar för det varje dag. Att stå stark och fast, utan något enormt behov av bekräftelse. Jag behöver dock känna mig älskad och behövd, dit har jag långt till att känna mig. Men kanske är det inte helt uteslutet för mig att känna än.
