Somliga är inte födda under en lycklig stjärna

 Jag har levt ett liv med tak över huvudet och mat att äta. Inte bara det, jag har dessutom dessutom levt i materiellt överflöd. Jag har rest till många länder, träffat många människor och upplevt en del fantastisk kultur av olika slag. Jag har utbildat mig, tagit många högskolepoäng. Haft flickvän, fin lägenhet. Allt det där vittnar om ett liv som på ytan skulle kunna betecknas som ett liv som många i dagens samhälle har levt och de flesta skulle nog kunna se det som ett bra liv.

Men under ytan har det alltid funnits en djup ångest. En ångest som har gjort att jag sakta men säkert har förstört för mig själv. Ångesten har sin grund från min barndom då jag ständigt fick uppleva djupa konflikter mellan mina föräldar. Jag vet att de båda älskade mig men de yttrade sin kärlek på konstiga sätt och lärde mig snarare vad hat för en en annan människa innebär och vad det kan göra i ett förhållande. Ja, de hatade varandra men var varandra trogna, ända till döden.

Det är för mig obegripligt hur två människor som hatar varandra så djupt kan fortsätta att hålla ihop. Men så var det. Jag vet nu att det gav mig men för livet. Jag kände mig aldrig trygg och rotad. Jag flyttade med far när jag var 12 och jag skulle aldrig ha kommit tillbaka till Sverige. Men jag kom tillbaka och sedan följde några år i gymnasiet där jag med stor möda lyckades ta examen på ett av de svåraste gymnasieprogrammen. Jag kunde ha gjort ännu bättre ifrån mig men ångesten fanns alltid där som en bromskloss och som vanligt kände jag mig inte som en del i något kompisgäng, även om jag inte kan klandra mina klasskamrater för det. Jag var en person som nog var svår att tycka om och det har jag väl alltid varit, därför att jag helt enkelt inte är som de flesta andra. Jag är och kommer nog alltid att vara en outsider. Men jag har svårt att ha den självinsikten för att försöka förstå varför folk inte accepterar mig som jag är. Trots det finns några få som har kommit mig nära men dessa människor har nog aldrig riktigt förstått mig. Jag har alltid försökt att förstå andra människor men det är först nu som jag tror att sanningen har gått upp för mig. 

Den enkla sanningen är att det aldrig går att förstå en annan människa fullt ut. Speciellt inte om människor inte är ärliga. Och är det något som människor är duktiga på är att dölja, förneka och spela med. Det finns få människor som vågar säga vad de tycker och leva efter det. Jag menar, vi säger ofta en sak och menar en annan, för vi är rädda för vad sanningen kan göra. Så vi ljuger nästan konstant för oss själva och för andra, utav rädsla och osäkerhet. Det gör att vi kan leva hyfsat bra liv ändå men aldrig riktigt så som vi egentligen hade velat. Varför det? Därför att det inte går att leva i enlighet med vem man egentligen är och enlighet men vad man egentligen vill därför att man alltid har andra människor att ta hänsyn till. Det är dessutom så att pengar sätter gränser. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag gjort något helt annat än vad jag gör och de flesta andra också.

Så det är alltid andra människor och pengar man måste ta hänsyn till. Det är det som sätter gränserna för vad som är möjligt. Och har man inte pengar så är man ingen och blir snart degraderad till samhällets allra lägsta skikt. Har man ständigt andra människor i ens närhet att ta hänsyn till och man tvingas sätta deras behov framför sina egna, ja då blir man fastlåst vid en tillvaro som man kanske inte alls egentligen vill ha.

Så det gäller att skaffa sig mycket pengar och omge sig med människor som inte ständigt begränsar en. Det är ju såklart möjligt men mycket svårt. Annars kan man försöka frigöra sig från ensamhetens obehag och leva gott ändå, med små medel. Det finns allltid en möjlighet att förändra och göra saker annorlunda, i tron på att det kommer att bli bättre.

Cirkeln är sluten

 Att vara människa idag är inte lätt. Det är ju något som de flesta kan hålla med om. Vi tycks leva efter devisen att frihet är när man blir fri från något. Att det som man tycker är jobbigt, är det som man ska sträva efter att ta bort från sitt liv. Vad händer om man tar bort något som är jobbigt i sitt liv är att det skapas ett tomrum. Ja, för plötsligt så behöver man ju inte längre tänka på det som var jobbigt. Så man letar efter nästa jobbiga sak att eliminera. Devisen är återigen, att fylla upp det med något annat mindre jobbigt eller tvärtom, något som är bra för en.

Så vad är egentligen bra för en? Jag tänker på mitt agerande senaste månaderna. Jag har levt i en ständig ångest, frustration och ilska. Jag har en väldigt låg tröskel för irritation. Beter man sig enligt mitt sätt att se det illa, så får den personen snart höra det. Och vad som händer då är att både jag och personen i fråga distanserar sig. Tröskeln är nästan lika låg hos de flesta runtomkring mig. Den enda jag har tålamod för är min mor. Henne har jag i princip helt slutat irritera mig över. Jag öser i stället kärlek över henne, i den mån jag kan och har ork. Det trivs både hon och jag bäst med.

Men vad är det jag försöker säga? När man eliminerar människor från ens tillvaro, eliminerar man också ett störmoment. Personen kan inte längre vara ett störmoment för en. Mår man bättre då? Behöver man ens människor runtomkring sig. Nej, man behöver ju definitivt inga jobbiga energislukare. Jag har många energislukare runtomkring mig. Personer jag håller fast vid med näbbar och klor, trots att de inte kan erbjuda mig något som kan ta mig ur tungsintheten och jag kan heller inte erbjuda dem något tillbaka. Så vad blir den logiska påföljden? Eliminering. Eller åtminstone distansering.

Jag tänker ett steg till. Jag tänker att i dagens samhälle finns det få stabila och glada människor. Alla har sina ok att bära och somliga har ett större ok än andra. Vad som slår mig är att de flesta människorna i min närhet har rätt stora ok och jag själv har kanske bland de största. Så vad gör jag? Jag sätter min tillit till att människorna runtomkring mig, som redan är nertyngda, ska även försöka bära en bit av mitt ok. Resultatet blir fel, därför att det då garanterat till slut blir för tungt för dem för i stället för att de lättar på min börda, lämpar de i stället över en ännu större börda på mig, därför att de slänger gärna över lite av sin egen börda samtidigt som de försöker bli av med min börda jag har ålagt dem. Det blir en väldigt skev balans. Vad som händer är att man varken kan bära varandras bördor och ens egen blir tyngre.

Det leder mig till slutsatsen många redan har gjort men det har tagit mig 38 år att komma fram till. Du måste bära din egen börda och varje gång du tror att någon annan ska lätta på din börda, så bedrar du dig bara. Människor med tunga bördor har blivit eller har alltid varit normen. Det enda som skiljer sig är hur stark man är och hur bra man är på att balansera den.

Det jag har kämpat emot är en omöjlig fiende att besegra. Det är inte bara min egen utan också mänsklighetens hela börda. Ju mer jag försöker lätta på mänsklighetens bördor desto större bördor får jag själv.

Jag tänker på alla orättvisor som tynger ner mig, klimatförändringar, social orättvisa, ensamhet. Allt bara tynger ner mig. Men jag tänker inte längre ta på mig mer av den. Det har nått en bristningsgräns och jag tvingas att lära mig att bara erkänna existensen av den, acceptera den och inte låtsas som det är möjligt att kasta av den. Låta den bara finnas där men inte låt den inte äta upp mig.

Alla föreställningar om hur saker bör vara är irrelevanta därför att det går i clinch med verkligheten. Det har jag förstått nu. Verkligheten är skoningslös mot dem som inte kan se eller acceptera den. Den hinner ifatt dig förr eller senare och lär man sig inte att ta emot den, som den är, är man dömd att ständigt leva i en mardrömsvärld där verkligheten alltid sitter och lurpassar och är beredd att slå till med full kraft.

Verkligheten är inte vacker men inte ful heller. Men den kan konsumera dig helt om du inte är väldigt aktsam. Jag vill inte finnas i den här verkligheten därför att den är som ett fängelse för mig. Men jag kommer aldrig kunna slå mig fri, för jag helt enkelt inte kan.