Över medel

 Jag är ingen medelmåtta. Jag är över medel. När man är över medel är man i en ständig rörelse.

Eller i alla fall hjärnan är i ständig rörelse, men jag kan inte bli stor och ärevördig. Nej, jag kommer ju lyckas i livet med inte så stor ansträngning. Eftersom jag är över medel så blir resan lite lättare än medelmåttans, men samtidigt blir den ibland stegvis outhärdlig eftersom jag tvingas stanna upp och invänta medelmåttorna. Men de som är i toppen av samhället. Dem kan jag bara vinka glatt till när min elbil har fått batteritorsk och jag ser dem susa förbi i sina Lamborghinis. Jag kan intet hjälpa att jag är född med ett begränsat intellekt. Jag är ändå glad för det jag har men eftersom min hjärna inte är skapad för att lösa komplexa matematiska problem eller hur man fifflar med pengar på aktiemarknaden så blir jag satt i en hyresrätt med skulder på banken.

Är det min hjärnas fel? Ja, men mest av allt är det mina karaktärsdrag som sätter käppar i hjulet. Eftersom jag är produkten av en över medel och en under medel så blir mina karaktärsdrag smittade av den som är under medel. Ett mirakel att jag inte är bara är en medelmåtta. De två borde ju ha tagit ut varandra. De tog ut varandra på andra sätt. Sakta men säkert degenererade de varandra till demens.

Men här är jag. Och du kan inte stoppa mig. Inte ens jag själv. Jag plöjer och jag sår. Sedan växer det ut en vacker men lite anemisk blomma ut. Blomman söker sprida sitt pollen men det blåser åt fel håll. Min art kommer att dö ut. Kalla det naturligt urval eller slumpen. Jag kallar det kosmisk rättvisa.

Transparent Darkness

Genom mörkret kan jag urskilja en väg. Genom svåra vedermödor och genom en ensam vandring i natten. Man måste skärpa sina sinnen men långt där borta skymtar en stad i ljus.

Den är ändå så långt borta. Jag når bara dit, till den där vägen, om jag anstränger mig så hårt att tårarna är nära och jag dryper av svett. Kanske är staden verkligen fylld av ljus. Kanske är ljuset falskt, en hägring. Och i så fall är jag förlorad för alltid.

Jag sätter inte mitt hopp och förtroende till någon. Vissa människor behöver en stöttesten. Jag har bara mig själv. Ja, en stöttesten kanske jag har men då är den inte en metaforisk sådan. Utan en riktigt sten som jag eventuellt kan luta min tunga kropp och sinne emot. Stenen kan i fantasin bli varm när det känns kallt. Men bara i fantasin. I verkligheten är den kall och hård. Så det gäller att ha en livlig fantasi.

Musik hörs i mina öron. Snart är det gryning och jag har inte hört något annat än musik. Jag har inte känt något annat än trumvirvlar och anslag på strängar. Inte förlyttat mig en meter. Men ändå tagit mig igenom ännu en natt. 

Dagen kommer bjuda på ytterligare en lång rad av prövningar. Men staden lurar långt där borta. Dess blotta existens ger mig hopp. Jag vill dit men för tillfället är det en dimmridå som sänker sig över mig så allt blir grumligt. Sömnen är nära.

Godnatt.