Det kanske inte har så mycket med jobbet att göra. Men jag har slutat hoppas och drömma. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bli en DJ som spelar musik som människor dansar till. Jag kommer aldrig bli politiker, inte ens på lokalnivå. Jag kommer förmodligen vara singel en lång tid till eller så kommer jag vara singel resten av mitt liv, några barn tror jag inte att jag ens vill ha. Det eftersom jag inte ens känner för att träffa någon. Jag går till mitt jobb, gör det jag ska, kommer hem och lyssnar på musik och klappar katten. Det räcker. Illusionerna om att jag dög till till att göra något annat eller bli något annat i mitt liv är i princip bortblåsta. Jag är inte särskilt ledsen för det. Det är bara det att med tiden så inser man vad som är möjligt och vad som inte är det. Vad som är värt att lägga tid på och vad som inte är värt att lägga tid på. Jag har ett par vänner i livet som jag träffar sporadiskt. Tror inte det är möjligt att utöka det mer. Jag får nöja mig med att vara ensam med katten majoriteten av tiden. Jag är liksom inte mer ensam än andra. Förmodligen är jag mindre ensam än många andra i liknande situation. Träffar jag en vän en gång i veckan så får det vara bra så. Att hoppas på ett rikt socialt liv i dagens Sverige är inte realistiskt.
Visst låter det deppigt, allt det jag just har beskrivit. Men jag är inte deppig. Snarare tvärtom. Verkligheten har sjunkit in. Livet kommer att vara så här nu därför att det egentligen alltid har varit så, det är bara jag som har vägrat acceptera det men nu tror jag äntligen att jag har gjort det. Det är bara synd att jag inte gjorde det förr. Det hade besparat mig en hel del bry. Klart att man kan fortsätta att drömma men kanske är det sundare att inte ha alltför storslagna drömmar.
