Hur är det att vara människa i Sverige hösten 2018? Har jag något gemensamt med alla andra 10 miljoner människor i detta land. Jag känner att jag har det, i allra högsta grad, samtidigt som jag inte har det. Jag är en av en stor mängd människor i detta land som lever i ett singelhushåll. En av dem som jobbar kommunalt. En av dem som röstar i valet. En av dem som handlar på ICA. En av dem som lyssnar på musik, läser böcker och tittar på film. Är jag då precis som alla andra? Finns det något unikt med mig, något som särskiljer mig? Alla vill tro att de är unika men ändå vill man gärna passa in, anpassa sig, bli en av alla andra för att bli accepterad. Det kräver energi och beslutsamhet att särskilja sig och ofta blir man missförstådd och kanske till och med inte omtyckt för att man är annorlunda. Men samtidigt kan man bli respekterad och beundrad för att man väljer en egen väg. Var är jag i allt detta. Svaret är nog enklare än vad man kan tro. Jag är bara så som jag har lärt mig vara, för att överleva och för att i bästa fall leva. Men mitt innersta väsen, den jag verkligen är när inga krav eller inget som tynger ner mig får verka, när kommer det fram? Herman Hesse skriver i sin bok Demian att "Inget här i världen bjuder människan mer emot än att gå den väg som leder till henne själv". Han skrev här i hänseende till hur det är att bli vuxen men jag kan känna så även idag. Jag vill så gärna komma ur mitt skal och frigöra mig från allt det som gör att jag inte kan känna mig tillfreds med mig själv, samtidigt bär det mig emot, därför att det är så svårt för det innebär att jag måste gräva upp den rot jag har slagit ner, även om den inte sitter särskilt djupt. Att förändras för att bli sig själv är kanske det svåraste man kan göra. Vissa kanske lyckas med det under den tiden som de växer upp och blir därmed sig själva som vuxna. Jag har inte lyckats med det under min barn - och ungdom så på så vis är jag inte riktigt vuxen. Jag lever kvar i den bubbla som jag skapade mig under min studenttid. Det är en skrämmande insikt och jag tror inte att jag i nuläget besitter den kraften och motivationen för att ta mig ur. Kanske kan jag med tiden bli mer tillfreds med och inse att det här har blivit den jag är och gott så, att det är okej. Att lyckan även står att finna i den situationen jag befinner mig i just nu. Men just nu och de senaste åren har det känts som jag skjuter upp det oundvikliga, det som gör att jag kan pånyttfödas in i den roll och det liv jag vill leva, eller för evigt våndas i en ofullbordad självuppfyllelse.
Jag avslutar som vanligt mitt blogginlägg med det jag har lyssnat på ikväll. Det blev ett album från det bortglömda post-rock bandet från Sandviken vid namn Aerial och deras fantastiska album "Black Rain From Bombing". Det här är låten A Limbless Stare:
