What's good for the body is good for the soul

Jag fortsätter mitt ihärdiga cyklande till jobbet. Det håller på att bli en rutin. Jag märkte att det inte kändes bra att jag inte cyklade till jobb idag då jag direkt efter jobbet skulle köra min mors gräsklippare på ett garantiärende. Imorgon blir det cykeln igen.

För övrigt känner jag mig rätt nedslagen av valresultatet. Miljöpartiet har backat rätt mycket både regionalt, i riksdagen och inte minst i min lilla kommun. Vi fick ett mandat mindre här. så nu är vi nere på två. SD har blivit största parti i en hel radda skånska kommuner. I riksdagen vet vi ännu inte vem som kommer bilda regering. Vi går åt helt fel håll. Det är nu som vi bör göra nåt åt klimatet, skolan och vården. Men om vi får mer högerstyre leder det bara till mindre klimatsatsningar, mindre pengar åt vården och skolan och mer till de som redan har. Dessutom lär SDs inflytande göra att invandrare kommer få det svårare och det kommer bara leda till större klyftor mellan invandrare och svenskar vilket leder till mer konflikter och oroligheter i samhället.

Allt det gör att jag inte känner mig så pepp på politik längre. Jag kommer att fortsätta att vara med i miljöpartiet och göra vad jag kan men det känns inte lika roligt längre.

Det jag vill göra i höst är att njuta av naturen i Skåne, som kan vara nog så vacker på hösten. Jag har längtat efter hösten. Jag fick en överdos av sommar denna sommaren, sedan en tuff valrörelse med ett resultat som gjorde mig besviken så nu vill jag inte ägna mig åt människor så mycket, jag kommer försöka cykla ut i naturen och kanske ta bilen också, själv eller eventuellt med någon vän. Det kvittar faktiskt. Har inte känt mig så ensam på ett bra tag, kanske för att jag helt enkelt mår bättre mentalt. Då har jag ett mindre behov av att träffa folk och vara social. Det jag känner för är snarare att vända mig inåt lite. Denna hösten kommer ge mig den möjligheten.

Jazz lyssnar jag dock alltjämt mycket på. Just nu är det mycket Coltrane. Ska lyssna igenom A love supreme ikväll.

Whatever works

Jag fortsätter på min uppåtgående trend. Det mesta i livet känns rätt bra nu. Men jag har kämpat med mig själv en hel del. Det är alltid en kamp mot en själv. Det är den svåraste kampen. Att inte ge efter för det inom en som vill välja den enkla snabba vägen som i längden är fel väg. Om det har jag skrivit en del och well, det är inget som någonsin har förändrats.

För att må någorlunda bra måste man som sagt kämpa med sig själv, inget är gratis. Ibland tänker jag bara att hur det kan komma sig att vi människor är så lagda att vi gärna alltid tar the path of least resistance. Den vägen som är enklast att ta. Om vi bara hade valt den lite svårare vägen, den som exempelvis innebär att man tränar varje dag för att få jättebra fysik, eller den vägen som innebär att man lägger ner mycket tid och kraft på att utbilda sig för att bli riktigt bra på datorer eller taekwondo så skulle vi kunna nå stordåd som mänsklighet. Jag personligen tror inte att det skulle vara omöjligt för mig att bli en karatemästare med svart bälte  eller ta flygcertifikat och dykarcertifikat, allt inom ett år om jag bara hade lagt manken till. Så varför gör vi inte det? Vi "orkar" ofta inte. Varför har evolutionen gjort oss så slöa? Ja, det gäller ju inte alla. Men väldigt många lever ett vanligt Svensson-liv där man kanske använder 10% av sin kapacitet och fortfarande klagar man ofta på att man har "för mycket att göra" och "känner sig stressad". Jag fattar inte riktigt hur det kan hänga ihop. Jag klagar ju själv på ofta att jag har svårt att få orken att räcka till. Jag tror inte riktigt att människor inser vilken kapacitet vi egentligen går runt och bär på. I stället förblir vi passiva.