In the absence of truth

Jag insåg idag att det var lite drygt 11 år sedan jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen. Då studerade jag och bodde i Wales. Mycket har hänt sedan dess. Det går nog inte att läsa om allt som har hänt i mitt liv under de här 11 åren eftersom mitt skrivande har varit rätt så ojämnt. Ibland har det bara varit korta meningslösa inlägg i stil med statusuppdateringar på facebook. Nån gång har jag lagt in nån dikt som jag har skrivit. Men om man har det minsta intresse för vem jag är och vad jag står för så kan man nog läsa sig till ett och annat.

En annan sak som råkade hända för 11 år sedan cirka var att ett band vid namn ISIS som kommer från Los Angeles, USA släppte ett album som kom att betyda mycket för mig under nästkommande 11 år. Jag hade tidigare lyssnat på deras två fantastiska album Oceanic och Panopticon och när In the absence of truth kom 2006 så var mina förhoppningar högt ställda. Jag kommer ihåg att jag beställde albumet så  fort att jag fick reda på att det skulle komma ut från den lokala skivaffären   Andy's records, bild nedan:

Så när dagen kom och jag fick skivan så blev jag något konfunderad över skivomslaget, som såg ut så här:

Det såg lite märkligt ut för att uttrycka sig milt och ärligt talat så gjorde det mig inte särskilt förhoppningsfull om hur skivan skulle låta. Men jag hade fel. Jag tycker att det är en helt enormt bra skiva. Lika bra som Oceanic och Panopticon.

Jag helt enkelt älskar den och just idag fick jag för mig att jag skulle lyssna på den från spår 1 till spår 9 på min Micromega Stage 1 CD-spelare som jag nyligen fyndade på tradera. Det var ett bra tag sedan jag lyssnade igenom hela skivan sist så jag hade nästan glömt hur bra den är. Låtar som Wrists of kings, Dulcinea och Holy tears innehåller så många lager och är så komplexa men samtidigt tunga och stämningsfulla. Trummisen Aaron Harris gör ett exceptionellt bra jobb på den här skivan. 

Funderade också lite grann på det här med album-titeln In the absence of truth, om skivan kom ut idag hade säkert titeln tolkat som en anspelning på att vi lever i ett samhället som innehåller mycket "post-truth politics" eller postfaktisk politik, enligt wikipedia så är definitionen: "ett tillstånd där den offentliga debatten är i hög grad bortkopplad från vad som är objektiva fakta och de argument som framförs istället anpassas för att tilltala människors känslor."

När skivan kom ut så ville inte gärna frontmannen Aaron Turner inte förklara för mycket av innehållet i skivan utan låta folk göra sin egen tolkning men trummisen Aaron Harris ger en liten inblick i vad skivan handlar om genom att säga så här att den handlar "on personal perception of anything [...] and what's true and what's not true." Tydlingen så har också Aaron Turner inspirerats av en bok om Albert Speer, som var en av Hitlers ministrar i vilken det illustreras att samhället har en tendens att porträttera fienden som ensidig och endimensionell. Jag tänker att det fortfarande är väldigt aktuellt och kanske ännu mer aktuellt idag än när skivan kom ut där  man idag porträtterar och demoniserar muslimer i stället för judar.

Det enda tråkiga i sammanhanget att skivan har blivit rätt repig med åren men min CD-spelare klarade att spela alla låtar utan hack förutom den sista låten. Jag kommer nog helt enkelt känna mig tvungen att köpa skivan på vinyl också. Det är en av de skivor jag alltid vill ha tillgänglig för att kunna spela och njuta av.

Förutom det så har jag fortfarande inte riktigt kommit ur den här trötta perioden där jag i princip bara jobbar och sover efter jobbet. Jag inser att jag själv måste se till att ta mig utanför lägenheten i stället för att bara gå och lägga mig efter jobb, genom att exempelvis promenera. Imorgon ska jag i alla fall inte försöka sova bort hela förmiddagen innan jobb då jag tänkte sticka till morsan och hjälpa henne lite med trädgårdsarbete.

Music is my religion

På bilden ovan syns Steven Wilson, en av mina absolut största musikaliska hjältar. Jag vet inte hur många kvällar jag har känt mig nere och så har han och hans musik gjort att jag har känt mig bättre. Hans t-shirt säger mycket, "enjoy life with music".  För mig handlar det just om det. Att njuta av livet med musik. Jag skulle vilja påstå att musiken för mig har en religiös innebörd. Jag vill inte kalla Steven Wilson för min gud, snarare så är musiken som helhet min gud. Eller åtminstone det som ger mitt liv mening. Hade det inte varit för musikens magiska kraft så tror jag inte att jag hade levt idag.

Det låter kanske överdrivet men jag vill påstå att det är sant. Det är musiken och inget annat som har fått mig att ta mig över tröskeln och orka leva vidare, när det har känts tungt.

På senaste tiden har jag inte direkt mått dåligt men jag har känt mig trött och de dagar jag inte har jobbat har jag sovit större delen av dygnet. Vet inte riktigt varför men tydligen har min kropp känt ett stort behov av att sova. Kanske för att min dygnsrytm har förändrats nu när jag har sommarlov från jobbet på skolan och har börjat jobba på ett gruppboende där  jag inte har behövt börja förrän vid 15.00 och jobbat till sen kväll. Oavsett så  har det varit rätt skönt att sova så mycket men samtidigt har det känts fel och man har inte direkt känt sig produktiv. Jag kanske hade en del sömn att ta igen också eftersom vanligtvis har det inte blivit mer än 5-6 timmars sömn per natt och ibland mindre.

Just idag sov jag bort större delen av dagen, trots att jag hade sovit på natten och vaknade upp och kände mig rätt kass. Men så kom jag på att jag hade en nedladdningskod från den lp jag köpte med Anathemas senaste album "The Optimist". Det är verkligen ett fantastiskt album. Har lyssnat igenom det ett par gånger nu. Speciellt en låt tycker jag är riktigt fin, den heter "Ghosts":

Någon har satt ihop en rätt fin video till den låten också som kan ses ovan. I vilket fall som helst så "räddade" Anathema min kväll. Fick en sån skön känsla av att lyssna på denna skiva.

Music is my saviour.

Men det finns också en annan typ av musik som verkligen har skänkt mig stor njutning och det är techno. Många kvällar har jag varit ute på olika dansklubbar, speciellt i Malmö och Köpenhamn och dansat ända fram till morgonen. Det har varit underbart.

In awe of

Medan jag skriver detta lyssnar jag på och tittar på Cult of Lunas fantastiska live-DVD "Years in a day". Det är bland det bästa jag har sett. Deras musik är massiv, magnifikt, storslagen, väldigt tung och samtidigt helt underbar. Jag blir helt tagen av det. Jag tänkte att jag måste nämna det i min blogg och samtidigt länka till en låt från denna DVD.

Det finns inget band som lyckas ge mig samma känsla och tyvärr så känner jag heller ingen som jag kan dela denna lycka med. Det kan jag tycka är synd. Ibland eller ganska ofta så  känner jag mig rätt så missförstådd och ensam med att vara så som jag är. Visst, alla människor är unika men vissa kanske är mer unika än andra.

En dag ska jag bara vakna upp och känna att jag duger precis som jag är och känna mig helt tillfreds med mig själv. Den dagen, den kommer. Men jag är inte riktigt där än. Det känns som jag ändå är en bit på väg. Mår ju definitivt mycket bättre än vad jag gjorde för bara ett par månader sedan. Otvivelaktligen så hjälper musiken mig väldigt mycket på den resan.

I helgen var jag i Köpenhamn med två vänner på en mycket rolig tillställning. Skön musik, underbart väder och jag dansade tills det var gryning. Sådana kvällar hoppas jag det blir fler av i sommar.

Gröna värderingar- vad jag står för

Jag har alltid varit intresserad av politik. Eller åtminstone från det att jag när jag var liten blev medveten om att det finns sätt att organisera samhället vi lever i för att vi ska kunna fungera som samhälle. Jag insåg rätt fort att Sverige, till skillnad från andra länder, hade lyckats ganska väl med samhällsbyggandet och att vårt samhälle som är uppbyggt kring demokratiska principer i många och mycket är något man kan känna sig stolt över.

Men ju mer jag började intresserera mig desto mer insåg jag att det naturligtvis finns problem med vår livsstil. För välståndet vi har byggt upp baserar sig på ett kapitalistiskt system som bygger på att vi måste konsumera för att skapa tillväxt. Företagen måste tjäna mer och mer pengar för att på så sätt bidra med skatteintäkter till staten som måste erbjuda en mängd olika tjänster såsom sjukvård och infrastruktur till den växande och åldrande befolkningen. Den moderna människan har också lärt sig att älska konsumtion och att lycka kan köpas för pengar och att vår plikt som människor i detta samhället är att utbilda oss, så vi kan anställas för att arbeta. Detta för att skaffa jobb så vi kan tjäna ihop pengar så vi kan ha råd att konsumera samt försörja våra barn som samhället måste ha. Dels för att skapa nya medborgare som kan ersätta de gamla som inte längre kan arbeta och dels för att skapa nya konsumenter av alla dessa prylar som företagen då gärna vill att vi ska köpa. Jag själv tycker också om att konsumera och är väldigt glad i teknikprylar. Men jag köper hellre begagnat än nytt inte bara på grund av att det är billigare än nytt, utan också för att det är mer hållbart. Jag tror att det krävs att vi försöker att hushålla med våra naturresurser därför att vår planet inte mår bra av det sättet vi utnyttjar dess enorma men ändå ändliga rikedomar.

Vi behöver försöka hitta tillbaka till att se vänskap, närhet till naturen och även att se till att vi håller naturen ren och oförstörd samt mänsklig kärlek och omtanke som det som vi prioriterar i livet framför att till varje pris tjäna pengar på bekostnad av planetens och vår egna hälsa.

Det är i stort sett vad jag tror på och det tankesättet delar jag med med de flesta miljöpartister. Jag är övertygad om att miljöpartiet är ett parti med den ideologi som gör det möjligt för oss att 
lämna över en ren och hållbar planet till nästa generation, så att våra barn och barnbarn också kan få chansen att uppleva en planet där vattnet och luften är ren och maten vi äter är fri från kemikalier som vi blir sjuka av.

Många menar att miljöpartister är ett gäng verklighetsfrånvända trädkramande miljömuppar, jag menar att vi är en av få som vågar och vill ta ansvar för att vi ska kunna lämna över vår fantastiska planet till nästa generation med ett gott samvete i behåll.

Random thoughts

Ibland känner jag en väldig lust att skriva ner allt som ockuperar mitt huvud. Ibland när man har skrivit ner det så hjälper det en att strukturera ihop tankarna lite. Just nu känner jag en stor lust att göra just det men det är ett virrvarr i mitt huvud så  jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det känns ofta som hjärnan går på högvarv.

Jag får väl börja med det som jag mest har gått runt och tänkt på. Det var nämligen så att jag för ett par dagar sedan råkade träffa en person som jag blev rätt förtjust i. Vi hade ett väldigt trevligt möte men som det ser ut nu så verkar den personen inte ha så stor lust att träffas igen. Kanske är det inte alls så som jag tror men mycket pekar på det. Det hade varit skönt om man kunde skaffa sig en visshet så man inte behövde gå runt och fundera på det. Jag tycker att det är rätt trist att jag tycks ha väldiga svårigheter att hitta rätt, både när det gäller kärlek och på andra plan. Jag har dock insett att det gäller att ändå acceptera den situation man befinner sig och inte hela tiden gå runt och tänka på vad som kunde ha hänt men inte hände. Jag har det himla bra på så många olika sätt.

Det som jag är mest nöjd med för tillfället är att jag har lyckats sköta mitt jobb bra på senaste tiden. Har känt att jag har gjort en rätt bra insats och inte haft mycket frånvaro på senaste tiden. Det har varit dagar då jag har kommit hem och varit dödstrött och jag har fått lägga mig och sova men det har ändå funkat.

Det gäller att fortsätta på denna inslagna linje.

En annan sak som gläder mig mycket är att jag har känt väldig tillfredsställelse av att lyssna på musik på de högtalare jag lyckades fynda för en billig peng på blocket. Jag har flera vinylskivor på ingång:
1. Yield av Pearl Jam
2. Förhandsbeställt The Optimist av Anathema som kommer ut den 10 juni
3. Kind of Blue med Miles Davis (kanske världens bästa jazzskiva genom tiderna)
4. Förhandsbeställt To the Bone av Steven Wilson som kommer ut den 10 augusti

Dessa ser jag mycket fram emot att lyssna på. Musiken hjälper mig otroligt mycket och skänker otroligt mycket energi, både när jag är glad och ledsen.

Anathema - The Optimist 

Steven Wilson - To The Bone

Mistakes and regrets

Jag önskar att jag vore klokare och inte hade gjort en del saker. Men ibland vet man helt enkelt inte bättre och har svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker. Utan att nämna några namn och utan att avslöja några detaljer så finns det speciellt en människa jag känner att jag inte har behandlat väl. Jag har väl heller inte gjort något riktigt hemskt. Och kanske kan man ursäkta och förstå mitt beteende. Jag kan omöjligt be hen om ursäkt. Tror varken att den hade betytt särskilt mycket och dessutom har jag redan försökt be om ursäkt och lovat att inte göra om samma sak men sen gjort det igen. Nu undrar säkert läsaren vad det handlar om. Låt mig säga att det handlar om ett brustet förhållande och att jag har haft svårt att släppa taget. Alltså jag har aldrig varit våldsam eller hotfull mot hen. Men jag har nog varit lite för ihärdig i mitt försök att skapa kontakt med hen. Även om jag själv kan tycka att det har varit ganska harmlöst så misstänker jag att det kanske har varit mer skadligt än vad jag har kunnat förstå. Det är svårt att göra saker ogjorda men jag ska i alla fall  göra mitt bästa för att lämna hen bakom mig på riktigt även om det fortfarande knappast går en dag utan att jag tänker på hen. Kanske måste det helt enkelt gå ännu mer tid. För tiden läker väl eller åtminstone lindrar alla sår?