Vad kan jag göra för dig?

Trots alla mina tillkortakommanden har jag ändå haft ett grundmurat självförtroende. Jag är ju guldgossen, enda barnet, älskad och emotsedd av alla. Ibland tvivlar jag dock på vad jag kan bidra med till det här samhället och framförallt, kan jag fortfarande bidra med något till någon? Är jag någon som är rolig att lyssna på, som har nåt intressant att säga? En gång i tiden var jag engagerad och kände att jag hade koll på politik, musik och dylikt. Nu börjar det mer och mer kännas som att den kunskap jag har om saker inte är något unikt längre. Jag är inte mer allmänbildad än the next guy on the street. Jag känner heller inget brinnande engagemang längre, inte för politiken i varje fall. Det finns inte tillräckligt stora orättvisor i det svenska samhället för att få mitt hjärta att pumpa. Eller gör det det? Visa mig i så fall. Romska tiggare säger du? Av någon anledning känns det inte angeläget för mig. Jag menar, vad kan jag göra mer än att lägga en tia i deras koppar ibland när jag går förbi?

Jag gillar inte den här handfallenheten. Jag gillar inte den här känslan att ha fullt ansvar för mitt liv, att verkligen varenda beslut jag tar är mitt och mitt eget endast. Ibland kan jag inte ta ett vettigt beslut och göra en ordentlig middag. Det blir färdigsallad idag igen.

Det finns dock alltid något där jag kan finna tröst, igenkänning och ibland hjälper det med till och med att se klarare. Det är musiken, i all sin prakt. Min passion till musik är total. Just nu sjunger Thom Yorke så otroligt vemodigt och kraftfullt i mina öron:

Pull me out of the aircrash
Pull me out of the lake
'Cause I'm your superhero
We are standing on the edge

Utan musiken vore livet nästinpå tortyr.

Ett definitivt avslut

Igår kände jag mig svag, så jag skickae ett sms till mitt ex och frågade om hon ville ha lite kontakt igen. Det ville hon inte, vilket jag har full förståelse för. Det var egoistiskt av mig. Varför ska hon vara den som lyssnar på mig när jag inte mår bra? Det är inte rätt person. Jag accepterade det och har bestämt att jag inte ska ta kontakt igen. Ska inte säga aldrig, men åtminstone kommer det inte ske inom någon överskådlig framtid. Jag måste gå vidare, vara stark och stå på mina egna ben. Vilket jag gör så gott jag kan, det var väl egentligen bara fråga om en stunds svaghet. Hursomhelst så såg jag henne i en dejtingapp. Jag blev lite konfunderad över min reaktion. Jag skulle närmast vilja likna det vid en befriande känsla. För det betyder ju på något sätt att hon mår bra. Att hon är redo att träffa någon ny. Det unnar jag verkligen henne. Jag vill verkligen att hon ska må bra.

Jag önskar att jag också mådde bra. Har fått bältros på halsen. Min ena lymfkörtel har svullnat upp. Därför är jag hemma från jobb. Det är tråkigt att tvingas vara hemma. Men nu känner jag att jag har lite tid för att se till att få lite ordning och att göra de saker som man annars inte riktigt hinner.

Har funderat på en sak väldigt länge som jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka och förklara. Kanske går det om jag försöker skriva ner det. Here goes. När man växer upp och blir vuxen och självständig så har man all frihet i världen att göra vad man vill. Det finns mycket att välja på och ingenting är egentligen reglerat. Förutom det som alltid sätter gränser, det vill säga tid och pengar (och lagar) finns det egentligen inget som begränsar en. Den här friheten, även om jag vill anse mig själv som en rätt så självständig individ med stor integritet, är skrämmande för mig. Det är jag och endast jag själv som måste fylla mitt liv med mening. Ibland finner jag detta ytterst svårt. Ibland skulle det vara skönt att bara bli ledd, få förklarat att "Daniel, det och det ska du göra!". Men ingen leder mig, jag får leda mig själv och ibland så har jag ingen aning om det jag gör är rätt. För det handlar ju mycket om rätt och fel och vem är jag att säga, vad som är rätt och fel.

Ska ta ett exempel, uppbrottet med mitt ex. Jag tvekade väldigt länge om jag skulle avsluta vårt förhållande. Jag tvekade om det var äkta kärlek eller inbillad kärlek. Jag vet fortfarande inte om jag älskade henne eller inte, men jag vill tro att jag inte gjorde det. För vad är kärlek? Det finns ju inga regler för det och det är väl det som är hela min poäng. Det mesta, i alla fall när det gäller känslor, är högst oreglerat och ibland kan det göra mig väldigt vilsen.

Jag ska skriva lite här varje dag nu är det tänkt. Det är i varje fall något som ger någon slags mening!