Distansförhållandets bergochdalbana

Jag var på väg från mina föräldrar hem till Viken då jag kände en enorm lust att bara släppa allt och köra upp till Sara i Borås. Har inte träffat henne på en dryg vecka. Bara en vecka! Men det känns som evigheter för mig. Jag har aldrig känt så för någon förr. Jag vill till henne men vi båda har mycket i skolan och förnuftet måste få vinna någon gång också. Jag är en känslomänniska. Gör mycket av ren spontanitet men jag insåg att att det var fel att ge sig hals över huvud till Sara den här gången. Jag tror nog, att oavsett vad man säger om att man ska lyssna till sitt hjärta så måste det finnas plats för någon slags struktur också. Annars blir det uppochner, bakvänt, inochut.

Jag älskar dig, Sara. Utan dig vet jag inte vad jag skulle göra.

Kolla på naturprogram när man är bakis är livet.

Här sitter man lite halvbakis och tittar på naturprogram på SVT. Det är rätt så fantastiskt att se hur däggdjur gör när de jagar. Till exempel så visades hur 2 leoparder fick tag på en struts. Eller när ett gäng fladdermöss jagade fisk på natten. Fascinerande.

Hade roligt igår. Jag har en bra klass. Finns ingen illvillig eller otrevlig i klassen. Ingen man stör sig på. Tvärtom, alla är trevliga. Det är inte ofta man tycker det om en grupp men faktum är att jag gör det.

Den här bakiskänslan gör att inspirationen till att skriva så mycket mer inte uppenbarar sig. Jag återkommer väl ikväll, om jag har något att skriva.

Ge mig jävlar-anamma!

Ja, så sitter man här återigen och undviker att plugga. Ska det vara så svårt?

Det går ju faktiskt bra för mig. OK att det inte går särskilt bra med matten men det ska nog inte vara några konstigheter att lösa, efter hundra om och men.

Det är faktiskt det som är min akilleshäl. Jag som har alla förutsättningar för att lyckas men anstränger mig ofta minimalt. Det finns tillfällen då jag verkligen anstränger mig och resultat blir då oftast mycket bra.

Skrämmande mycket handlar om bristen av lust i stället för att vara full av jävlaranamma, glädje och vilja. Det märker jag också när jag går tillbaka och läser vad jag har skrivit i den här bloggen. Det finns dock inte mycket jag inte skulle göra för dem jag tycker om. Där är jag fullt lojal och redo att ställa upp, alltid. Men egentligen är det en helt annan sak.

Jag skjuter upp allt till förbannelse. Hur gör man för att bryta mönstret? Måste man känna ett allvarligt hot av att misslyckas eller måste man kanske först tvinga sig själv att kämpa hårt för att lyckas med nåt riktigt stort? Så kanske det är. Men jag känner sällan varken det ena eller det andra. När jag lyckades med min IB-examen kändes det inte särskilt stort. Vet inte varför. Kanske för att jag kunde ha gjort det ännu bättre. Men man kan man inte bara nöja sig med att ha gjort nåt om inte fullt så bra som man hade kunnat men åtminstone tillräckligt bra för att bara bli tillfredställd av att faktiskt ha lyckats hyfsat? Det räcker nog inte för mig är jag rädd. Gör jag inte nåt så bra som det överhuvudtaget går så ger det mig ringa tillfredsställelse. Och jag vet att min kapacitet är enorm för att göra saker oerhört bra men jag vill ändå inte! Oerhört skum logik. Förklaringen är väl att vi människor är av naturen lata. Vi gör bara det vi måste. Så är aporna också. Det sa i varje fall vår biologi-lärare på gymnasiet. Han har väl rätt. Jag tror att det måste vara människans största förbannelse, tillsammans med girighet kanske.

Bussen till skolan.

Sitter och testar ett till synes väldigt enkelt program till iPhone för att lägga upp bloggmeddelanden. Ska nog egentligen inte syssla med bloggande i farten. Det känns så hektiskt och jäktigt och det är inte så jag vill leva mitt liv men har man inget bättre för sig på bussen så kanske man kan släppa iväg ett mess. Mattelektion väntar efter lunch. Inte jättemycket att se fram emot direkt. Kanske skriver ett lika meningslöst meddelande när jag kommer hem. :)

Då har ytterligare en dag nästan gått. Jag hade min första autoCAD-övning och tja, det man kan säga om den var att den var högst otillfredsställande. Läraren var nyutexaminerad från min utbildning och han var oerhört ofokuserad och rörig. Vi bad honom prata högre ett par gången vilken han i princip ignorerade. Kan inte vara lätt att hålla sin första föreläsning men han sög verkligen.

Ibland gillar jag stillsamheten och ensamheten av att bo själv. Idag gör jag det. Man gör det efter en lång dag. Gick från 08.15 - 16.30 idag med en timmes lunchpaus och då känns det faktiskt hur skönt som helst att komma hem och vara helt ostörd. Men därtill ska sägas, att det ändå vore bättre om Sara var här. Vi har en så bra relation att vi respekterar om vi vill vara lite i fred och ta det lugnt. Jag tycker det är väldigt viktigt och det är en av de saker jag älskar med min sötaste rädisa.

Annars har jag spelat lite Battlefield: Bad Company 2 online. Det är alltid roligt, förutom alla idioter som klagar på varandra på nätet. Det är "noob" dit och "mothafucka" hit. Men så finns det några ställen man kan spela för lite äldre idioter som jag.

Tror jag börjar gilla tanken att skriva några rader här då och då. Kanske blir rätt så regelbundet. Det är stimulerande att skriva lite ibland. Då känns det att man gör ett pyttelitet avtryck där. Ett existensbevis.

Man kanske skulle börja skriva här igen. Trots allt var det några som läste min blygsamma blogg. Trevligt. Mycket har hänt sedan jag skrev senast. Jag bor i en liten radhusetta i Viken och är tillsammans med den finaste av alla, Sara.

Jag studerar kart- och mätningsteknik. Ska bli kart- och mättekniker. Det trodde ni inte va. Nä, med tanke på allt annat jag har studerat så var det väl inte självklart att det skulle bli det. Men så blev det och ja, jag är nöjd med mitt val. Jag hoppas bara att jag kommer ha motivationen och styrkan att slutföra utbildningen. Har ju varit lite upp och ner på den fronten kan jag ju erkänna.

Motivation var det ja, jo. Mina år på den här jorden har inte lyckats få mig klokare i hur man lyckas skaffa sig motivation till saker. Det bästa svaret kanske är att man får motivation genom att lyckas. Men vägen till att lyckas kan vara väldigt dåligt upplyst och snårig och lyckas man inte tvinga sig till att lyckas, ja, då får man ju ingenting tillbaka.

Jag trivs inte bra av att inte göra någonting men jag våndas att plugga när det tar emot. När det är lätt och intressant går det hur bra som helst och jag får höga betyg. Men som alltid, är det ju så att vissa saker bara måste man göra, hur tråkiga de än är och det är det jag inte riktigt har lyckats lära mig. Kanske kommer jag att göra det nån gång, vem vet?