Jag har inte skrivit på jag vet inte hur länge. Det ska det bli ändring på, förhoppningsvis i alla fall. Mycket har hänt sedan jag senast skrev. Jag har nu flyttat tillbaka till Sverige. Jag ska börja plugga engelska A20 här, om jag nu lyckats komma in. Det är det jag oroar mig mest för för tillfället. Om jag inte kommer in är jag i limbo, eller i ett vakuum. Då blir det till att söka jobb. Alla lugnar mig och säger att jag nog ska komma in, fast det var en sen anmälan vilket gör att min anmälan rangordnas efter alla som har lämnat i en vanlig anmälan.

Annars tänkte jag använda den här bloggen till att skriva lite om de böcker jag har läst och läser för tillfället. Jag har upptäckt att jag har blivit en litteraturnisse. Jag läser så mycket böcker att jag inte får tillfälle att reflektera över dem på ett vettigt sätt, dessutom är det ju en bra övning för mina framtida litteraturanalyser som jag förhoppningsvis kommer att göra när jag börjar studera i Lund.

Jag tänkte göra en mjukstart och börja skriva lite om den bok jag just har läst. Den heter Kafka on the shore av den japanska författaren Haruki Murakami. Det är en bok som jag verkligen njöt av att läsa. Den handlar om den femtonårige Kafka Tamura och många egendomliga händelser som drabbar honom efter det att han en dag bestämmer sig för att rymma hemifrån. Från skolan och från hemmet. Han beger sig med buss till en stad som ligger 10 timmar från Tokyo. På bussen träffar han en tjej som heter Sakura. Det bör också tilläggas att hans mamma försvann och tog hans syster med sig när han var 15, Så på ett sätt har hans rymning hemifrån mycket att göra med att han försöker hitta sin syster och sin mamma. I vilket fall som helst så spenderar han sin tid i den nya staden med att läsa böcker på ett bibliotek där han träffar en exentrisk bibliotekarie som bestämmer sig för att anställa honom på biblioteket och hjälpa honom. När polisen börjar leta efter honom så tar bibliotekarien honom till ett hus som ligger långt utanför staden där han kan ligga lågt ett tag. Skogen är mycket djup och bibliotekarien avråden honom från att bege sig dit men han gör det i alla fall och han upptäcker mycket mytiska saker där, bland annat soldater från andra världskriget som inte har åldrats överhuvudtaget.

Jag märker att jag börjar avslöja lite för mycket nu. Men som ni säkert märker är det en mycket spännande bok. Den är metafysisk och många övernaturliga händelser tar plats. Som till exempel att fisk regnar från himlen och en gammal man som kan prata med katter har en stor del i berättelsen också. Boken är i varje fall mycket läsvärd och kan rekommendera den varmt till alla.

Jag har haft min första examen idag i Introduction to the Third World in International Politics, vilket gick bra. Det var inte särskilt svårt. Imorgon väntar nästa prov och i övermorgon är det sista.

Annars väntar jag bara på att få åka hem tillbaka till Sverige. Jag är ganska sliten och lite halvt förkyld. Känner mig allmänt olustig till mods. Vädret är skit utanför.

Jag har sett ännu en amerikansk film med titeln "American Pie 4 - Bandcamp".
Som vanligt är det underhållande sörja, med det sedvanliga hollywoodslutet.
Det är ganska skönt att se en del ytligt skit ibland. Man kanske inte alltid vill se så djupa och filosofiska filmer. Den här filmen hade dessutom ett fint budskap. Stifler som är en player och machotyp blir mjuk och snäll på slutet. Även hos en machokille brukar det finnas en aning mjukhet. Och så är det med de flesta tror jag bestämt. Är man hård inuti är man mjuk inombords och är man mjuk utanpå så är man hård inuti. Eller så är man både mjuk utanpå och innanpå. Det finns nog ganska få som både är hårda inuti och utanpå. Finns det någon som verkligen är elak till hundra procent? Jag kan inte hitta på något exempel på en sådan människa.
Darth Vader visade sig vara mjuk på slutet också.

Det här ett bevis att jag existerar. Den här bloggen är till för att påminna både mig själv och andra att jag inte har försvunnit ut i tomma intet. Att jag faktiskt lever och att jag inte har förlorat förmågan att skriva.

Bloggandet verkar vara ett bra sätt att få ut det som göms i medvetandet. Det som annars bara flyktigt ryms inom en och som aldrig blir nerskrivet. Frågan är om alla tankar är värda att skriva ner. Kanske finns det saker och ting som aldrig borde lämna ens huvud, kanske finns det tankar som måste glömmas så fort som möjligt. Jag vet inte.

Om jag känner mig själ så kommer jag inte att skriva här särskilt ofta. Jag är alldeles för lat för att skriva kontinuerligt och ibland har jag helt enkelt inte lust för att jag inbillar mig att jag inte har något vettigt att skriva överhuvudtaget. Ibland känns allt jag har skrivit som rena skiten. Ibland precis tvärtom. Jag kanske inte borde tänka så mycket och skriva i stället...