Tiden bara rasar förbi. Jag fyller 37 år i år. Och jag har inte åstadkommit någonting i mitt liv. Ja, förutom att jag lyckades ta en IB-examen under gymnasiet. Fast det har inte gett mig något. Jag påbörjade flera universitetsutbildningar utan att slutföra en enda. Jag bor hos min mor. Min dementa mor. Jag har skulder och förvisso jobbar jag men på ett jobb jag egentligen inte vill ha och endast som vikarie. Det är också det enda jag klarar av. På min lediga tid så sover jag för det mesta. Kanske dags att inse att jag aldrig kommer att komma längre än så här. Acceptera att jag är en förlorare.
Min far hade blivit så besviken på mig om han hade levt. Han trodde på mig. Han trodde att jag skulle ta en akademisk examen och att det skulle bli nåt av mig. För jag är ju inte dum. Jag har en viss intelligens. Men en total oförmåga att göra något av den.
Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Ångest som har gjort det så svårt för mig att lyckas med något. Men vissa människor har större problem och lyckas ändå. Så varför inte jag?
En av de saker som har gjort att det har blivit så här är att jag aldrig har känt ett stöd i min kamp. Ja, förutom kanske från min far. Jag har aldrig känt mig som en del av en större familj eller grupp. Alltid känt mig som en outsider. Jag tror att om man inte känner att man är omtyckt och uppskattad, inte känner samhörighet eller kärlek så får man inte någon energi att kämpa. Det var alltid konflikter i min familj. Och de vänner jag har kunde inte ersätta en familj.
Jag skriver det här kl 04.34 på jobbet. Jobbar natt och om några timmar får jag åka hem. Jag har lust att bara åka hem och lägga mig på sängen och ge upp. För jag vet inte längre om det är lönt att kämpa. Men jag vet att måste. Ibland känns det bara så jävla tufft.
