Befinner mig på nästan på botten. Det går nog att sjunka djupare än vad jag har gjort.
Men jag är i alla fall långt nere. Inte Marianergraven men ganska djupt ändå. Inte mycket ljus sipprar ner här inte. Jag har mått så dåligt att jag inte ens har kunnat skriva nånting här. Men plötsligt fick jag en känsla av att det kanske inte alltid kommer att vara så här. Att det trots allt finns lite hopp om livet. Och då vill jag kunna gå tillbaka och läsa om hur det var just då, då jag mådde som sämst för att inte hamna där igen. Som en varning åt mitt framtida jag.
Jag har glömt hur det känns att vara glad. Måtte jag någon gång få uppleva den känslan igen.
