Jag har knappt energi att se till att sköta de saker jag har ålagt mig. Jag behöver att folk spontant visar att jag betyder nåt. Utan att jag måste be dem om det. Jag har bara lust att sluta att höra av mig i några månader till folk för att se vad som händer. Är relativt övertygad om att det inte hade hänt ett piss.
Dessutom hade jag säkerligen mått ännu sämre av det. Det finns ett stort underskott av bekräftelse hos mig. Det har jag skrivit om tidigare. Det har inte blivit mindre. Men jag vill inte ha era likes. Jag vill ses.
Det sjuka är att efter mitt deltagande i SVT opinion har jag fått en del spontana positiva reaktioner men ärligt talat, kärnkraft intresserar mig knappt. Det är inte en fråga jag brinner för egentligen. Därför betyder det nästan ingenting när jag får nåt mail från någon random person som verkar tycka att kärnkraft är guds gåva till mänskligheten.
Jag behöver att folk som betyder något för mig visar genom att de lyfter luren och frågar om jag vill plocka blåbär eller segla jolle, skjuta med luftgevär eller flå en ko. Whatever, bara det kommer ifrån dem själva. Utan en känsla av att någon slags skuld utan för att de faktiskt vill träffa mig. Jag har så himla svårt att föreställa mig att jag skulle vara såpass jobbig att det inte gick att umgås med mig. Men man hamnar lågt på priolistan i en värld där jobb och närmaste familj är det viktigaste. För mig skulle ett sånt liv aldrig duga. Vänner är familj. Jag inbillar mig att det skulle fortsätta att vara så även om jag fick ett gäng kids och en fru.
Jag kan väl bara konstatera att jag är en anakronism. Född i fel tid, på fel plats. Kanske hade det varit annorlunda i ett annat land och i en annan tid. Kanske hade det varit ännu värre. Det kommer jag aldrig att veta.
