Wall of text som ingen bryr sig om.

Jag vet inte jag. Här sitter jag, klockan 23.34 och känner en viss frustration. Eller snarare, en stor frustration. Jag vill göra saker. Jag vill bli älskad och åtminstone få lite trevlig uppmärksamhet från något håll, utan att jag fiskar efter det in absurdum. Jag har en massa projekt för mig som jag lägger ner min tid, min själ och mina pengar på. Men pengar bryr jag mig rätt lite om. Eller väldigt mycket, det beror lite på hur man ser det. Jag tjänar väldigt lite på att jobba där jag jobbar. Och alla mina  övriga projekt gör jag helt gratis.

Jag radio-DJar, jag mixar DJ-set, jag jobbar som elevassistent (7 år nu) jag hjälper mina vänner med allt möjligt, jag finns där för dem. Finns där för mina elever. Finns där för de jag är ledsagare till. Finns där för min mor och moster. Finns där för min granne. Jag skriver protokoll, jagar olika arrangörer av fester på Facebook, pratar med dem efter spelningar. Just nu står jag precis i startgroparna för att arrangera en liten minifestival med elektronisk musik här i Kävlinge. Men om jag inte verkligen ber om att folk ska se mig, lyssna på min musik, åtminstone försöka visa lite uppskattning så kommer den lite halvhjärtat. Ungefär som "Hej, jadu, det var väl OK. Jag är lite busy nu, men tja, kanske nån annan gång". Tamejfan inte det som verkligen känns. Men det är väl så det funkar. Skriker man inte konstant och ber om uppmärksamhet så förpassas man långt ut i periferin. Och då ska vi inte tala om dejting. Det är ett förbannat jävla pisshelvete.

Nu är jag riktigt pissed. Kanske borde jag vara det på mig själv, för att jag inte försöker tillräckligt. Kanske får jag mer uppskattning redan än vad jag är värd. Men gud vad svårt det ska vara för att få lite genuin, oforcerad värme.

Jag behöver den så jävla väl. Jag klarar inte detta utan att folk, på riktigt, visar att jag betyder nåt. Att jag är en god vän. Visar det så att det verkligen känns.

Det är ett systemfel. Systemfel i samhället? Systemfel i mig själv?
Alla går runt i sin egna lilla jävla värld.

Jag vet ju att jag har lojala vänner men de är inte särskilt duktiga på att visa att jag är nåt för dem. Att min existens betyder något för dem.

Det här skulle jag ha kunnat skriva 1998. För visst låter det lite pubertalt? Se mig, älska mig osv. Hallå hallå hallå, här är jag!

Men sanningen är den är inte mycket har förändrats. Och den stora frågan är. Är det mitt fel? Är det jag som ska ta skulden för det här, för att jag inte kan anpassa mig?

Jag tog kontakt med Kattkommando Syd. På fredag ska jag till ett ställe som har katter i Lödde. Djur kan skänka en värme som uppenbarligen människor inte kan. För jag vill inte leva ensamt längre på det här sättet. Jag vill inte tigga om uppmärksamhet längre. Jag vill sitta där med min katt, dricka en öl, lyssna på musik och ge blanka fan i alla "vänner" som inte är vänner. Eller åtminstone inte så som jag menar vänner ska vara.

Det bär mig emot rätt rejält men jag tänker länka till den här texten på fejan. Som ett experiment. För att se, vad som händer. Jag hatar era semesterbilder. Ge mig nåt äkta i stället.

Tack för mig.

I väntan på vad?

Jag går ofta runt på en känsla av att den dagen där jag ska visa vad jag går för kommer. Att bara jag väntar tillräckligt länge så kommer den dagen då jag ska vara den som klarar av en mycket svår prövning komma. Jag tänker mig att det en dag kommer att komma en svår kris, ett krig eller en fascistisk regering och där folket kommer att resa sig och göra motstånd, att jag då ska stå upp för vad som är gott och göra en verklig skillnad. Att allt jag har gjort fram tills dess inte har betytt något, att jag bara har väntat på den dagen då jag ska göra min stora hjälteinsats.

Men det är ju en otroligt naiv tanke. Det gäller ju självklart att leva mycket mer i nuet och vad du själv skapar är ju det som verkligen betyder något. Jag kan ändå göra en hjälteinsats, även om det inte är ett krig som pågår. Jag vet vad jag hemskt gärna vill göra. Jag vill skapa musik, jag vill DJa, det är vad jag verkligen vill. Samtidigt vill jag göra en insats politiskt också. Göra gott för någon. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det. Jag försöker ju, jag har mitt egna lilla jazzprogram på www.radiosodrastation.se. Men det är ett ensamt jobb. Jag sitter och pratar för mig själv i min lilla lägenhet om musiken jag brinner för. Jag är väldigt beroende av input från andra. Att folk ska tycka om det jag gör. Det är ju det som de allra flesta vill såklart! Jag ska egentligen inte klaga. Folk lyssnar ju, kommer med en tummen upp ibland. Vad mer kan man begära?

Men att stå där framför en publik och få folk att dansa, det håller jag ännu högre än att sitta och prata om jazz i ett radioprogram. Dit vill jag nå. Då gäller det att satsa sin energi på det. Det räcker liksom inte att lägga upp lite halvdåliga mixar på soundcloud. Jag har hjälpt till att organisera fester i utbyte mot speltid tidigare, kanske kan jag göra det igen och kanske får man en gång en möjlighet som leder till en annan och så börjar saker hända igen. Men man måste själv få det att hända genom hårt arbete och engagemang. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Det är rätt få saker som verkligen betyder något i livet som är enkla att genomföra. Så vill man uppnå någon slags lycka och tillfredsställelse är det bara att kavla upp ärmarna och kämpa, innan man blir för gammal och hälsan sätter stopp.