The way things are

Ingenting kommer att förändras om inte förutsättningarna förändras. Som nu, när jag är ledig från jobb har förutsättningarna förändrats. Jag slipper tänka på att gå upp och gå till jobbet varje morgon. Jag kan ägna mig mer åt saker som jag själv vill. Men det känns som jag inte ens har hunnit känna mig fri. Trots att det har passerat 5 dagar sedan jag blev ledig. Jag har i varje fall känt mig bättre.

Att slippa jobbstressen gör mig naturligtvis mer avslappnad. Men det gör också att jag träffar ännu färre människor än vad jag brukar. Jag vill ha människor runtomkring mig. Jag har aldrig mått bra av att vara ensam. Men det känns som jag tvingas till det. Men visst kunde jag göra mer för att komma ut lite i världen och det är något jag ska försöka göra. I helgen var jag dock på en 30-års fest som var riktigt rolig. Jag träffade och pratade med massvis med nya människor. Dansade gjorde jag också. Ställde mig och DJa en stund också när musiken bara spelades genom en telefon. Det var väldigt roligt. Jag har en förmåga att prata med nya människor och skapa kontakt. Men hur man går från det till att bli vänner är en helt annan femma. Det kanske inte är så svårt som man kan tro. Nästa gång jag träffar en person som jag börjar tycka om ska jag be om att få lägga till hen på messenger. Ja, för facebook har jag deaktiverat. Men messenger finns kvar i alla fall. Jag har inte haft facebook på typ en vecka nu visst kollar jag min telefon mindre nu, kanske är jag lite mer i nuet. Men jag har märkt att jag ändå spenderar rätt mycket tid på telefonen, nu i stället på instagram exempelvis. 

Jag läste en rätt nedslående sak på sydsvenskan om en tjej som bestämde sig för att skaffa barn själv, utan att ha någon partner. Hon hade letat efter kärleken länge och aktivt men till slut orkade hon inte vänta längre utan bestämde sig för att bli gravid på egen hand. Hon verkade vara helt tillfreds med det dock och var helt nöjd med tillvaron.

Jag tog det som ett tecken på att något inte är som det ska i vårt samhälle. Hur kan det komma sig att det finns så många singlar och ensamma människor i vårt samhälle? Det känns som att vi gör det svårt för folk att komma oss nära. Exempelvis om vi tar den festen jag var på i lördags. Jag pratade med säkert 4-5 jättetrevliga tjejer, som dessutom såg ut att vara singlar och det verkar som de gillade mitt sällskap också. Men att gå ifrån det till att det ska bli något mer än bara ett vänskapligt och trevligt samtal, det är en barriär som känns nästan oöverstiglig. Men det har ju naturligtvis med min egen osäkerhet att göra. Dock så verkar det inte bara vara jag som går runt och bär på en sådan osäkerhet. Jag tror inte att svaret är dejtingsidor på internet. Ju mer vi försöker bygga relationer genom internet, desto mer osäkra blir vi i det sociala samspelet i verkliga livet. Det är i alla fall min erfarenhet men det känns som många håller med mig. Jag tror att det måste komma en slags motkraft snart. Massavhopp från facebook? Människor som bestämmer sig att gå ut och träffas i verkliga livet i större utsträckning i stället? Jag hoppas det.

Jag har inte tinder längre heller. Den enda dejtingsidan jag har kvar är happypancake eftersom den är helt gratis. Jag känner mig inte riktigt manad att skriva där heller. Det ger mig inget hopp om att träffa någon. Kanske ska jag i stället försöka bli lite mer djärv i verkliga livet? Jag hoppas att jag kommer få bli bjuden på lite fester som den jag var på i helgen så att jag kan få chansen att träffa riktiga människor av kött och blod i stället för att skriva till en profil på en dejtingsida.

Allt går åt fel håll.

Ingenting går åt rätt håll. Jag är så väldigt singel och känner mig mer ensam än på länge. SD får typ 27 % i undersökningar och kan bli Sveriges största parti. Det är bara ett par månader kvar till valet och jag vet inte vad jag ska tro men det känns riktigt illa att ett rasistisk parti kan bli så populärt.

Vi har haft 5 veckor utan något regn och cirka 25-30 grader varje dag. Fortsätter det så här så kanske vi inte har nåt vatten i våra kranar. Det ser inte ut som det ska komma något regn den närmaste tiden heller. Sa någon att det kommer att bli mer extremväder i framtiden för typ 20 år sedan? Ja, nu börjar vi se vad som väntar.

Jag vantrivs verkligen på mitt jobb. Jag gjorde ett misstag som gjorde att en elev skadade sig. Det var på inget vis meningen och en ren olyckshändelse men ändå känns det som jag borde ha sett till att det inte hände. Jag har också känt ett missnöje mot en pedagog och vid ett tillfälle kunde jag inte låta bli att säga vad jag tyckte och tänkte. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev bara en riktigt dålig stämning efter det. Jag betvivlar att det kommer bli någon ändring bara för att jag var ärlig.

Jag tycker mycket om eleverna på skolan och det verkar som de gillar mig också. Men jag gillar inte hur en del av undervisningen bedrivs. Och ledningen är undermålig. Jag har varit frånvarande en hel del och en del av anledningen är absolut mitt missnöje. Det lutar definitivt åt att jag inte är kvar till hösten. Som det ser ut nu står jag inte ut med att jobba där ett år till.

Jag ser bara tecken på att vi går mot ett samhälle där vi bryr oss mindre och mindre varandra, där medmänsklighet och empati är en bristvara, där vädret går mot det mer och mer extrema, där kryptonazister har tagit över makten och där andelen ensamma och psykiskt sjuka människor ökar.
Jag sörjer denna utveckling och vill vara en del av den kraft som kämpar emot den. I alla fall vill jag inte stå passiv och göra ingenting. Därför är jag med i miljöpartiet. Hoppas bara att jag orkar kämpa emot fram till valet. Vissa dagar, som idag, har jag väldigt lite energi att kämpa.