Svart vår

Jag har haft en riktig tung period. Men i varje fall har jag jobbat tisdag till fredag den här veckan. Men det är nog mest tack vare att jag har gått upp till maxdos av mina antidepp-tabletter. För mig tecknas en bild i mitt huvud av ett liv i ständig påtvingad ensamhet. Ett mardrömsscenario men det känns just nu som inget kan ändra på det. Två världshändelser har påverkat mig djupt. Artisten Aviciis självmord samt mannen som körde in och dödade en massa människor i Toronto på grund av sitt kvinnohat.

Mannen i Kanada kände sig avvisad av kvinnor och till slut utvecklade han ett hat mot kvinnor. Helt sinnessjukt. Att skuldbelägga hela kvinnosläktet för sina egna tillkortakommanden är absurt. Jag skulle aldrig ens drömma om att göra det. Men det ligger en så oerhört stor tragik bakom när det dessutom verkar som han får rätt mycket stöd av män som också känner sig avvisade av kvinnor. Hur många män lever i påtvingat celibat/ensamhet? Hur många kvinnor gör det? Jag har svårt att tro att det endast är män som lever under sådana förhållanden men det kanske är övervägande män. Jag har ingen statistik så jag kan inte svara på det.

Jag tänkte på mig själv i det här sammanhanget. Om hur förgörande ångestfylld ensamheten kan kännas. Jag har otroligt svårt att tro att jag ens kommer komma nära den där kanadensaren som tog så många människors liv. Jag tar hellre mitt eget än dödar andra. Men även att ta sitt eget känns rätt avlägset, dock så blev det aktualiserat av Aviciis självmord. Det finns många anledningar att må dåligt psykiskt i den här sjuka världen vi lever i. Den är sjuk framförallt för att den tillåter ett sådant musikaliskt geni som Avicii att avsluta sitt liv och som skapar sådana monster som den där kanadensaren som körde massa människor till döds.

Jag inser att om jag ska leva i ensamhet på min fritid, så måste i alla fall mitt arbetsliv handla om att vara ett stöd för människor och att jobba tillsammans med människor. Jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta att göra det, trots all min ångest och svårmod.

Jackie McLeans Capuchin Swing-lindrar lite av ångesten just nu. Ännu en pärla från Blue Note och inspelad och sedan remastrad av Rudy Van Gelder. Letar man efter jazz i toppklass är Blue Note och RVG-editions något att leta efter.

Nu har jag 4 dagar ledigt, över valborg och första maj. Ser inte fram emot det. Det ser ut att bli en ensam helg och ett ensamt valborgsfirande. 

Växa med andra människor

Många i det här landet är socialt inkompetenta. De klarar inte av att hantera känslor. Folk säger inte "jag älskar dig" till sina barn för att det är too much. (Min far sa aldrig det exempelvis). Jag känner ganska många människor som lider av social fobi eller känner sig obekväma i olika sociala situationer. Men så finns det alla dem där det inte är ett problem direkt utan de är helt enkelt bara dåliga på att hantera känslor och prata öppet om saker som är lite känsliga. Jag vill påstå att jag är en väldigt social människa som har tvingats att anpassa mig till det kalla känsloklimat som råder i det här landet.

Men låt mig förtydliga, att klara av att umgås på ett ytligt sätt med släkt och bekanta betyder inte att man är socialt kompetent och bra på att hantera djupa och svåra känslor. Det jag menar är framförallt att vi ryggar för att tala om saker som grämer oss, sårar oss och som kräver att man öppnar sig lite och visar sig sårbar, eller att man vågar tala om för någon när någon gör nåt som sårar en.

Men att det är på det här viset, det maler ner en sakta men säkert. Jag kan ju till exempel se att min mor aldrig har trivts i det här landet på grund av det. Jag vågar påstå att hon har väldigt få sociala kontakter i jämförelse med vad hon hade när hon levde i Polen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här, mer än att skriva om det, tala om detta med mina vänner men ibland möter man mycket oförstånd och folk som inte håller med. Sen tror jag absolut att det finns en hel del människor som är absolut nöjda med hur det är och helt enkelt trivs mycket bättre med att inte bry sig så mycket om känslor.

Jag känner bara att jag hellre skulle vilja ägna mitt liv åt att vara tillsammans med människor, göra roliga saker ihop med människor, ja ha ett rikt socialt liv helt enkelt. Allt blir roligare att göra om man kan dela det med nån. I stället tvingas jag anpassa mig och fylla min tid med skärmar.

Imorgon kommer jag i alla fall få ett par nya rollerblades, hah, jo, det är också en pryl. Men det är en pryl man kan ha för att glida runt i verkliga världen i stället för att befinna sig i en fantasivärld framför en skärm. Jag vill åka hela våren och sommaren ända inpå hösten, jättebra och rolig träning!

Vändningen

Jag kom till en del insikter ikväll. Vill inte skriva vad i detalj. Men det handlar om att sätta gränser. Enough is enough. Jag är stark. Jag kan förändras. Tänk om man kan förändras innan det är för sent? Jag vill bli ett levande bevis för det. Jag lyckades att sluta att snusa. Det måste betyda något i alla fall.

Det hade varit skönt med något stöd men vissa strider måste man ta själv. Och stöd och tröst har jag ju, i musiken. Min eviga följeslagare. Just nu klingar återigen Chet Baker i mina hörlurar.

Imorgon är det dags att jobba igen efter påskledigheten. Det känns rätt bra.