Ilska

Vad är problemet med detta samhället? Jag drar mig in i det längsta för att skylla mina egna problem på "samhället" därför att i många fall så är det ju inte samhället det är fel på utan en själv. Men jag kan faktiskt inte komma fram till någon bättre slutsats än att en del av mina problem faktiskt har med samhället att göra.

För här, i det socialistiska Sverige, lever många ensamma och har svårt att känna att deras sociala behov tillfredsställs. Jag är långt ifrån ensam om att känna det. Vi har bland de högsta procenten singelhushåll i världen i det här landet. Man märker också på folk man pratar med att många kan känna sig ensamma. Men det är, tror jag, ganska många som inte vågar erkänna det eftersom det anses "fult" att säga att man känner sig ensam.

Jag tycker inte att internetdejting är ett bra sätt att försöka hitta en partner om man känner sig ensam. Men det är ju det man mer eller mindre tvingas till. För mig, som är rätt så dålig på att flörta IRL och som väl inte anses får vara den mest utseendemässigt fagra individen i världen är det det alternativet som erbjuds. Väl på olika dejtingsidor märker man hur svårt det är även där. Flera singeltjejer som är registrerade på dejtingsidor vittnar om samma sak, de blir fullständigt översköljda av meddelanden från allehanda män och det blir omöjligt för dem att sålla bland dem. Tinder har dessutom blivit ett sätt för vissa att få bekräftelse genom att de i princip samlar på "matchningar" från snygga killar utan att egentligen ha särskilt stort intresse av att träffa dem.

Jag har en hel del goda vänner. Men dem träffar jag oftast bara på helgerna. Spontana besök inträffar sällan varför man oftast sitter ensam på vardagskvällarna. Jag önskar att folk bara kunde titta förbi utan att ha nåt "ärende" utan det enda "ärendet" skulle vara att umgås. Det händer visserligen men allt för sällan.

Jag har en polsk bekant som det faktiskt händer att hen besöker mig lite då och då spontant. Jag funderar ibland på om det är för att hen är polack som hen gör det. Det verkar inte vara så att spontana vänskapliga hembesök ligger inom den svenska kulturen. Men då tycker ni väl att jag generaliserar lite för mycket? Det brukar oftast vara argumentet när man pratar om hur folk från en viss kultur är.

Men det här handlar också om att jag inte har särskilt nära band med min familj med det menar jag mina föräldrar och att jag inte lever i något parförhållande. Det är klart att mitt sociala behov är större då. Då blir det så att man ser sina vänner som sin "familj" och när de inte riktigt tillfredsställer ens behov så blir det att man känner så här.

Jag har ett behov att bli bekräftad, sedd och omtyckt som de flesta andra. Jag behöver få höra att jag är bra, snäll, snygg, trevlig osv. Men även om man vet att ens vänner kanske tycker det så behöver jag också höra det från dem. Det är dock inte ofta man får höra det. När jag påpekade sist det för en vän fick jag höra att jag är som en "bror" för honom vilket jag naturligtvis blev glad att få höra. Men då har jag så att säga fiskat rätt rejält efter det så då betyder det tyvärr inte lika mycket som om hen hade sagt det lite mer spontant.

Så om mina vänner läser detta, testa att spontanbesöka mig  någon gång, ni anar inte hur glad jag skulle bli.