Världens oro

Världen är orolig för tillfället. Naturen är i obalans. Finanskriser. Kamp mot nazism och främlingsfientlighet. Krig och svält. Har det alltid varit så här? Det känns inte som det. Det verkar som det kommer att urarta i krig i Ukraina. Att ett annan europeiskt land invaderar ett annat har inte hänt på länge. Folk blir knivskurna av nazister i Malmö. Tusentals demonstrerar över hela Europa. Men lyssnar makthavarna?

Och mitt i allt detta finns lilla jag. Släktingar dör till höger och vänster. Farsan får en stroke och blir en annan människa.

Mitt i allt detta försöker jag få min vardag att gå ihop med en strid ström med måsten. Det som känns jobbigt är det som alltid har känts jobbigt. Jag kan inte kanalisera min talang. Kan inte koncentrera mitt kunnande på något som ger resultat. Kan inte uppbåda tillräckligt med motivation, så jag sviker mig själv. Att jag sviker andra samtidigt känns inte lika viktigt. Själv är man sin största kritiker. Men nu har jag också släktingars död och världens orolighet att skylla min brist på motivation.

Jag känner att samhället bubblar under ytan. Folk kan inte tolerera olikheter. Aggressiviteten kommer fram snabbt. Våld föder våld. Jag förutspår att Jimmie Åkesson får otroligt mycket röster i valet i år. Politiken polariseras. Allting spetsas till. Ordet "konsensus" har jag inte hört på länge.

Vart är vi på väg?