Så är det med mycket. Jag kan inte ta mig för att göra saker som inte känns meningsfulla, som inte ger mig en direkt känsla av stimulans. Jag undrar om det är något biologiskt fel på mig. Om det är fel på min hjärnas belöningssystem. Kanske är jag helt enkelt sjuk?
Jag är inte ledsen. Det är inte det. Materiellt har jag allt som man kan önska sig. Ingenting fattas på det planet. Jag skulle nästan påstå att jag lever i ett materiellt överflöd utan att vara rik.
Det är tillfredsställelsen som man kan få av att vara riktigt bra på någonting och göra detta varje dag som saknas. För att nå dit krävs hårt arbete och uthållighet, det skulle nog de allra flesta säga. Men jag är hemskt dålig på att uppbringa tillräckligt med uthållighet för att bli riktigt duktig på något. Jag är smärtsamt medveten om detta och alla andra tillkortakommanden som jag besitter. Men jag visar sådan otrolig brist på vilja att göra någonting åt dem att jag skäms. Men inte ens den skammen kan få mig att ett verkligt tag om problemen. Då är man verkligen ingen bra människa. Jag undrar om det bara kan definieras som lathet. Antagligen är det en del av sanningen. Jag har inte brist på intelligens. Jag är en snart 30-årig relativt frisk man som borde göra allt för att se till att bli den jag vill vara. Men lusten är lika med noll. Det är en väldigt märkligt och helt ologiskt. Det är vad man på alla sätt och vis skulle kunna beteckna som ren och skär dumhet. Så är jag särskilt intelligent egentligen?
Jag har ett helt berg med skolarbete som bara väntar på min uppmärksamhet.... och ju längre jag väntar med det desto större ångest får jag över att inte få någonting gjort. Ändå lyckas jag inte skriva en enda rad. Är inte det otroligt konstigt?
Ibland får jag en känsla av att jag inte alls är på rätt plats. Att jag hör hemma någon helt annan stans. Att jag inte ens hör hemma i den här tidsåldern och inte är bland rätt människor. Men det är en dålig ursäkt. Jag är här och nuet och den här platsen jag befinner mig på borde vara i fokus.
Jag tror att en del av problemet ligger i att det aldrig riktigt misslyckandet aldrig blir ett särskilt stort misslyckande. Man får alltid en chans till. Ingenting hänger på någonting. Den enda som ställer något krav är jag själv och då gäller det att ha självdisciplin. Något som jag också saknar.
Det här är mitt eviga problem. Min stora akilleshäl och det som gång på gång förstör för mig. Jag vet om det men jag kan för mitt liv inte ta krafttag om det och se till att det blir en ordentlig förändring. Så här står jag, alltsomoftast och stampar. Är inte glad men heller inte ledsen. Alltid i något slags mellanläge, där allt bara är precis på gränsen så bra så att man inte ger upp helt. Risken är ju uppenbar att min turen någon gång tryter och man sjunker så djupt att det blir så otroligt mycket svårare att resa sig, än om man skulle försöka åstadkomma förändring här och nu.
